Besöksrapport nummer 3 - Vadstena Klosterkyrka

Besöksrapport nummer tre

Lisa Lundberg SA11SA

Då var det dags för min tredje och sista besöksrapport. Ännu en gång kunde förutsättningarna varit betydligt mycket bättre. Det hela började med att jag för en dryg månad sen hade bestämt mig för att besöka en livsåskådning kallad TSL – The Summit Lighthouse. De skrev ut tider för sina ceremonier på sin hemsida, som förövrigt såg väldigt seriös ut. Jag valde därför att åka dit en lördagseftermiddag. Väl där var det extremt svårt att hitta parkering, men tillslut lyckades vi (jag och mamma). När vi väl gjort det gick vi mot ingången som låg i källaren på baksidan om ett höghus. På dörren fanns en skylt som konstaterade att vi kommit rätt. Jag tog i dörren för att känna att den var låst. Lamporna lös dock innanför och jag började fundera vad som stod på. Jag kikade in men såg inga människor där inne, det fanns inte heller någon ringklocka eller liknande. Jag blev väldigt upprörd eftersom det inte stod någonstans på hemsidan att ceremonierna endast skulle vara för vissa. Eftersom detta hände blev mitt sista besök uppskjutet. Jag pratade med Nader som godkände en lite senare besöksrapport.

Jag funderade nu länge på vart mitt sista besök skulle bli. Eftersom jag under samma veva skulle åka och hälsa på min släkt i Motala kunde jag lika gärna passa på när jag väl var där. När jag sökte runt på internet insåg jag att det minst sagt fanns ett antal olika kyrkor att välja mellan i Östergötland. Även om det fanns extremt många att välja mellan så var det dock inte lika många som hade en tid som passade vårt schema. Jag bestämde mig därför för att återvända till staden som mitt första besök ägde rum i, Vadstena. Denna gång skulle jag besöka Vadstena Klosterkyrka, som är en av de största medeltida kyrkobyggnaderna i Sverige. Kyrkan invigdes år 1430, men påbörjades troligen redan år 1370. Kyrkan tillhör Svenska kyrkan och är en församlingskyrka. Namnet Vadstena Klosterkyrka kan lura en lite eftersom kyrkan från början var katolsk och tillhörde Birgittasystrarna. Numera har Birgittasystrarna en egen kyrka (mitt första besök) och Vadstena Klosterkyrka är en församlingskyrka, även fast det gamla namnet för kyrkan är detsamma.

En ruggig, mörk och regnig vinterdag begav jag mig till kyrkan.

Så fort jag kom fram till utsidan av kyrkan la jag märke till storleken. Det var en av de största kyrkor jag någonsin sett. När jag sedan kom in i den kändes den nästan ännu större. En annan känsla jag fick var värme, vilket hela kyrkan utstrålade. Direkt innanför de fina dörrarna på ena kortsidan kom jag in i den storslagna kyrkan. Det fanns ingen hall eller rum att hänga sina kläder på innan man kom in i själva kyrkan. Istället var det närmsta in till vänster ett flertal affischer med information om saker som försiggår i kyrkan och dess omgivning. Efter affischerna fanns sedan som en liten affär där man kunde köpa böcker, filmer etc. allt om som kunde tänkas handla om kyrkan på olika sätt. Pengarna för detta skulle sedan gå till att finansiera kyrkan och alla dess tänkbara utgifter.

När vi sedan kollat igenom vad som kunde köpas fortsatte vi längre in i kyrkan. Eftersom det var ungefär 10-15 minuter kvar innan mässan skulle börja så bestämde vi oss för att fortsätta titta runt i kyrkan. Nästa sak jag speciellt skulle lägga märke till var en rithörna för barnen. Det är smart att ha något för de små barnen att göra, risken är då även mindre att de stör.
Längre in i kyrkan fanns ännu ett altare med många stolar att sitta på. Nästa stop blev sedan framför Högkoret, det allra största altaret. Detta som främst används vid större högtider och mässor. Förutom att detta altare var extremt vackert så la jag märke till att det fanns en ramp för rullstolar upp till altaret. Detta så att rullstolsbundna skulle slippa krångla upp för trapporna. Jag slutade aldrig förvånas över hur väl man tog hänsyn till alla besökare, alla var välkomna.

När vi (jag, mamma och mormor) hade stått imponerade en stund vid altaret kom prästen gående förbi oss och hälsade vänligt. Vi bestämde oss då för att det var dags att gå bort mot Rosenkransaltaret, platsen där Veckomässan skulle hållas. Vi kom dit och möttes av en man som talade om för oss att ta en varsin psalmbok och ett häfte. Därefter satte vi oss ganska långt bak på de sex rader med stolar som fanns på varje sida. Den yngste förutom jag på mässan var troligen min mamma och prästen. Vi var

totalt tio personer och samtliga utom vi var pensionärer. Detta kan med stor sannolikhet bero på att Vadstena är en sommarstad och det bor inte jätte många där under vinter halvåret.

När det var ungefär fem minuter kvar till mässans start började orgeln att spelas. Det var ungefär som att man skulle förbereda sig för starten.

Det första gemensamma vi sedan gjorde var att tillsammans läsa som en slags ’’dikt’’ tillsammans. När vi gjorde detta ställde sig alla upp, och vi gjorde såklart detsamma. Jag hörde ordet evangelium som sas. Förövrigt handlade det även om orättvisa, det var intressant att höra att inget är perfekt, men framförallt att det icke perfekta accepteras.
En annan sak som sas som speciellt fångade min uppmärksamhet var när de sa ’’Gamla traditioner kan behövas brytas’’. Detta förvånade mig lite, eftersom jag att har fått bilden att det är viktigt att bevara gamla traditioner. Det kan tolkas som att kyrkan genomgår en modernisering, där det är viktigt att åtminstone försöka med nya saker.

Ytterligare något som pekade på modernisering var när prästen talade en lång stund och bland annat sa ’’vi hör tillsammans trots olika etnicitet’’, gäller detta även om man tror på olika religioner? Det är säkert viktigt för många att vara troende, men enligt prästen är det minst lika viktigt att vara medmänniska.

Nu var det dags för bön. Eftersom vi inte besöker kyrkan speciellt ofta satt vi mest och försökte lyssna på orden som sas.

Något jag la märke till var att alla som var där verkligen ville vara där. De var seriösa i sin sak och såg extremt tacksamma ut för det de hade, trots att det var så pass få människor där.

Efter detta var det dags för sång ur psalmboken, nummer 788 – För livets skull. Sången leddes av en kvinnlig röst som samtidigt spelade orgel, dock syntes inte tjejen till. Jag började undra vart hon befann sig. Däremot hörde man med ungefär fem minuters mellanrum någon hosta mycket högt, så högt att det ekade i hela kyrkan, troligen var det samma person som sedan sjöng. Samtidigt som det sjöngs förberedde prästen för nattvarden.

Så fort sången var klar ställde sig människorna upp och gick fram till prästen för att ta emot nattvarden i form av bröd och vin. Efter att de ätit brödet som de doppat i vin, tände de även ett varsitt ljus. Vi gjorde däremot inte detta, utan kollade istället på. Även fast vi inte deltog i denna del så kände vi oss fortfarande lika välkomna, vilket var otroligt skönt.

Äntligen skulle det ske något som jag kände igen från den katolska kyrkan. Tackhälsningen skedde även här, som var det absolut vackraste jag mindes från Birgittasystrarna. Därför blev jag oerhört glad att få uppleva samma sak igen, och jag blev inte besviken. Alla kollade på varandra med slutna händer och log. En bild som är svår att få ur huvudet.

Nu var det dags för psalm igen – Giv folken fred, giv själen frid. Det var återigen samma kvinna som sjöng, och människorna som medverkade i mässan sjöng även dem.

När psalmen var slut tackade prästen Gud, för att sedan gå ifrån altaret. Han stannade därefter och pratade med mannen som bad oss ta en psalmbok vid vår ankomst.

Vi satt däremot kvar tills orgeln hade slutat spelat. Sedan reste vi oss för att lämna psalmboken där vi tidigare hade hämtat den.

Jag lyckades även se tjejen som sjungit under hela mässan.

På vägen mot utgången såg jag ytterligare en sak, man kunde skänka pengar/presenter/gåvor till de utsatta på Filippinerna. Men även till barn som har det svårt. 

En av de sista sakerna jag la märke till var taket i hela kyrkan, som var obeskrivligt fint. Samtidigt svävade många känslor runt i mitt huvud. Liksom mina tidigare besök var jag upprymd, men jag kände även att det var tråkigt att detta var mitt sista besök. Alla dessa besök har definitivt öppnat upp mina ögon för hur olika vi människor är, och hur underbart det är. Trots att detta var mitt sista skolrelaterade besök, kommer jag med stor sannolikhet fortsätta med egna besök i framtiden. Självklart kan man läsa hur mycket som helst om olika religioner, livsåskådningar etc. på internet, men det är besöken som ökar förståelsen markant. Om man aldrig testar saker, kan man heller aldrig veta.

Det roligaste med hela erfarenheten av besöken är troligen min inställning till dem. När jag till en början fick höra om uppgiften var jag väldigt tveksam och såg det som ganska jobbigt. Men direkt vid planeringen för första besöken och när besöket skedde ändrades allt. Jag blev positiv och såg fram emot nästa besök. Jag rekommenderar fler att göra besök, för det är otroligt hur mycket man kan lära sig.

Så här ser kyrkan ut när det är betydligt bättre väder ute och ljusare.

Kommentarer, feedback och allt annat är självklart välkommet!

Lisa Lundberg SA11SA