Sinem Kayhan - Besöksrapport 3

Besöksrapport – Moské

Religionskunskap

Sinem Bezgin Kayhan Sa11Sa

Nu har det blivit dags för er att ta del av mina upplevelser från Fittja Ulu Camii (moskén), som ligger vid Albysjön i Fittja, Botkyrka kommun, tillsammans med Amela, Alexandra och Irena. Sist jag besökte denna moské var under sommaren, då min morbror plötsligt gick bort. Det var ett emotionellt besök med många tankar som flög runt i huvudet. Dock försökte jag tänka positivt, då jag var på väg dit jag kände mig trygg och bekymmerfri, till mitt hem, mitt älskade Allahs hem.

Jag hade sedan tidigare som det nämndes ovan besökt denna moské, dock kände jag att det kanske vore lämpligast ifall jag följde med tjejerna som aldrig tidigare hade besökt en moské. Vilket i efterhand verkar vara ett bra beslut av mig, då jag fick uppleva deras första besök i en moské med längtan och spänning, vilket gläder mig. Till skillnad från tjejerna, var jag väldigt lugn och tyst under vår korta resestund till moskén.

Väl framme utanför Fittja moskén, tog jag min tid och verkligen beundrade detta vackra gudshus utifrån. Moskén, som började byggas år 1998, stod klar i april år 2007, dock med flera krångel under byggandets gång. Gudshuset skulle egentligen vara klarbyggt år 2004, dock skedde det några saker som dröjde ut på det hela, vilket är sorgligt. Dock ska man se allt på ett positivt vis, vilket i detta fall är att moskén är färdig byggd och öppen för alla som vill besöka bönehuset, ha egen tid och känna dig förenad med Allah, muslim som icke-muslim.

Moskén går i Seldjuk, Selcuk, och ottomanska moskéer i uppbyggnaden av moderna turkiska arkitektur som har utförts i varia. Anledningen till varför moskén är uppbyggd efter moderna turkiska moskéer, är just för att moskén ägs av Islamiska Kulturföreningen i Botkyrka, en turkisk-dominerad församling. En fönsterförsedd mittkupol med björkträpanel och minaret var i en klassisk stil med olika vyer än anmärkningsvärt. Minaret, ”ljusplats, fyrtorn”, som är omgiven av ett öppet galleri eller en balkong använt av böneutroparen för att kalla muslimerna till den rituella bönen, salat. En fin gest som mannen vi senare blev ledsagad av gjorde, var att tända minarets lampa innan vi skulle ge oss iväg, vilket var en otroligt vacker syn som fick mig att tappa hakan. Vid framsidan av moskén fanns det likaså trappor som ledde till gudshusets övervåning.

Framsidan av moskén.            

Minaret med tänd lampa, vackert!

Efter vår korta ögonblick av tittande på den vackra moskén, märkte Alexandra att det inte fanns några lampor tända i självaste moskén, vilket fick dem att undra ifall det var stängt. Jag tänkte att det inte var möjligt, då moskén alltid brukar vara öppet under vardagar och helger, dock fick dem mig att bli lite tveksam. Vi valde att gå runt moskén för att se om det var några där inne och som jag hade tänkt mig, så fanns det några män, som verkade ha ett möte på gång. Vi valde att inte gå in och störa dessa män under deras möte, därmed väntade vi ute en stund och tog bilder till rapporten. Efter några minuter kom en man ut för att meddela oss om att det var ”okej” att gå in och fråga männen om hjälp.

Väl inne i moskéns ingång kände jag genast den ljuva doften, doften som är detsamma i alla moskéer, just denna doft som alltid får mig att andas allt kraftigare. Känslan av harmoni fick mig att slappna av och glädjas av varenda sekund vi befann oss i mitt älskade gudshus.

Inne i ingången fick vi ta av oss våra skor och hänga av oss våra ytterkläder samt andra tillhörigheter. Att man tar av sig skorna innan man går in i självaste lokalen var något nytt för två av tjejerna, då de aldrig har behövt göra det vid deras kyrkobesök. Det var likaså lite annorlunda för dem att behöva bära sjal på huvudet för att täcka håret vid vistelsen bland män och de heliga böckerna vilket var självklart för mig och Amela. Sedan bemöttes vi av en man, vars namn jag tyvärr inte minns på, han var väldigt trevlig och ledsagade oss under hela vårt besök. Efter vår korta presentation började han visa oss runt i moskén.

Det första han visade oss var en ”sal”, där barn oftast blir undervisade gällande den islamiska religionen. Under vår vistelse var det ingen undervisning, därmed fick vi gå in i salen och titta oss runt. Golvet i salen var täckt av en vinröd matta med vit/blå färgade väggar. Det fanns flera bord och stolar som var placerat som bokstaven, U. Det fanns likaså en bokhylla med flera olika böcker på, bland annat läroböcker om Turkiets historia.

Efter några minuter i lärosalen, gick vi vidare till nästa sal/rum. Med tanke på att moskén är ganska stor, kunde det kännas som att man var i en labyrint, då det fanns flera dörrar, tre våningar samt en hiss som åkte ända upp till kvinnornas böneplats.

Lärosalen där undervisningen sker.

Sedan visade denna man oss två rum (badrum), där man utför den rituella tvagningen, ”Wudu”, även kallad ”Abdest” på turkiska, innan bönen, salat. Rummets golv var i vitt kakel med mörkgröna ”mattor” med vitt kakel på väggarna. En hel vägg var täckt med en rad ”handfat” och hade några pallar framför sig. Varför det fanns två likadana rum, är just för att män och kvinnor ska kunna utföra tvagning åtskilda, vilket jag anser vara bra med tanke på omständigheterna.

Upphöjde i Koranen:

”Troende! När ni går till bön, två då ansikte och händer samt armarna upp till armbågarna och stryk med [de våta] händerna över huvudet och [två] fötterna upp till fotknölarna.”

"Badrum" 1.

Detta innebär att man tvättar ansiktet en gång, vilket inkluderar att man sköljer munnen, drar upp vatten i näsan och tvättar händerna från fingertopparna till armbågarna. Under tvagningen måste man komma ihåg händerna när man tvättar sina armar, de måste tvättas tillsammans med armarna. Somliga bryr sig inte riktigt om detta och de tvättar enbart armarna. Detta är ett misstag. Sedan stryker man över huvudet en gång och här inkluderas även öronen. Sedan tvättar man fötterna upp till vristerna en gång. Detta är beskrivningen av den obligatoriska tvagningen som måste göras, dock finns det andra sätt att göra tvagning på är det som är att föredra.

Enligt denna metod säger man först ”Bismillah” när man börjar sin tvagning. Man tvättar händerna tre gånger, sköljer munnen och drar upp vatten i näsan tre gånger med tre händer fulla med vatten. Sedan tvättar man ansiktet tre gånger och från händerna upp till armbågarna tre gånger (börjar med den högra och sedan den vänstra). Sedan stryker man över huvudet en gång efter att ha blött händerna. Man drar dem framifrån och bakåt och sedan bakifrån och fram igen. Sedan stryker man öronen genom att sätta pekfingret i varje öra och stryka utanför dem med tummarna. Sedan tvättar man fötterna upp till anklarna tre gånger och man börjar med den högra och sedan den vänstra. Detta är även den metoden jag använder mig utav.

När man är klar säger man:

”Ashhadu anla ilaha illallahu wahdahu la sharīka lahu, wa ashhadu anna Muhammadan ‘abduhu wa rasuluhu. Allāhu-maj’alnī minat-tawwabīna waj’alnī minal-mutahahhirīn”

Många dörrar öppnade vi och många trappor gick vi uppför och sedan var vi precis utanför den stora och vackra bönsalen där männen brukar be. Arkitekturen var oerhört vacker med de ljuva färgerna. Inredningen var som jag nämnde ovan inspirerat av de turkiska moskéerna. Golvet var täckt med en broderad vinröd matta, med handmålade kakelplattor i färgerna blått, lila, rött och vitt. Det fanns en enorm takkrona precis ovanför den öppna ytan där männen brukar stå och be. På högra sidan av salen fanns det en hög predikstol, Minbar, där imamen till exempel brukar stå och predika om religionen. I mitten av bönsalen fanns det en fördjupning, Mihrab, i väggen som visar böneriktningen, Qibla, mot Kaba som ligger i Mekka. Det fanns likaså två ganska stora svarta tavlor på väggen bredvid fördjupningen, Mihrab, med arabisk text. Alexandra frågade mannen vad det stod på tavlorna och han förklarade att på den högra tavlan står det ”Allah” och på den vänstra tavlan ”Muhammed”. Jag visste redan vad det stod på tavlorna, då jag sedan många år tillbaka gick på korankurs och lärde mig att läsa på arabiska, vilket jag är väldigt tacksam över, dock ville jag inte förstöra för tjejerna och besvara deras frågor då dem jätte gärna ville att mannen skulle prata och förklara. Något som även fångade tjejernas uppmärksamhet var att det inte fanns några sittplatser, så som det finns i kyrkan och synagogan. Varför det inte finns några sittplatser, är just för att när man ber inför Gud inom islam, så går man ner på alla sina fyra ben och bugar, vilket kristna och judar inte gör, då deras böner oftast sker gemensamt då prästen och rabbin oftast predikar.

Bönsalen. 

Klockan började närma sig för tidebönen, därmed bad mannen oss att gå upp till kvinnornas våning för att kunna se hur de genomför bönen. Något som tjejerna undrade var varför kvinnor och män inte får befinna sig i samma sal under bönen och det är just för att man kan se kvinnornas mer ”privata” delar genom rörelserna som görs under bönen och på detta vis kan männen bli utsatt för frestelse och tappa koncentrationen.

Väl uppe i kvinnornas våning var det nästan detsamma som i den stora bönsalen, dock mycket mindre. Salens golv var täckt med en vinröd matta och väggarna var i en beigefärg. Runt om i salen kunde man se flera koraner och tesbih, ett slags armband med 99 pärlor. Efter varje 33 pärlor säger man: Subhan’Allah 33, Alhamdulillah (”Elhamdulillah”) 33 och Allahu Akbar (Ekber) 33. Dock finns det massor av andra ting man kan använda Tesbih till, förutom det som nämndes ovan.

Koraner och tesbih.

Medan vi tittade runt på övervåningen, så hörde vi plötsligt en man be högt. När vi tittade så såg vi alla män sitta ned med imamen som bad högt. Tjejerna kunde nog inte förmå sig att begripa något av bönen, eftersom imamen enbart bad på arabiska. Det gjorde mig inte så mycket då jag var van vid att höra dessa böner enbart på arabiska, därmed kunde jag på sätt och vis begripa vad han bad om. Under min tid i koranskolan så lärde dem oss bönen på arabiska och sedan översatte vi de till turkiska. Något som tjejerna dock förstod var ”Allahu Akbar”, som betyder ”Gud är större”. Bönerna utövas endast på arabiska som det nämndes ovan då det är den äkta skriften. Man kan misstolka vid översättning, vilket har hänt många gånger. Till skillnad från kyrkorna i Sverige så läser man bibeln på svenska, kan hända att man även läser på latin. Jag anser att om man vill utöva en religion på ett bra vis, bör man lära sig språket. Dock kan det självklart finnas översättningar, vilket jag har användning av, då jag ännu inte har kunnat lära mig det arabiska språket, men med hopp om att jag en vacker dag ska kunna tala språket felfritt, insAllah!

Sedan var det dags för självaste bönen. Imamen vars namn är Ergin Ögcem, intog sin plats framför församlingen medan männen ställde sig på en rak linje, med ansiktet mot fördjupningen i väggen. Han hade en vit huvudbonad på sig och bar en rock. Vissa män bar även en huvudbonad, dock är det inte tvunget för en man att ha, medan kvinnorna måste bära slöja. Därefter började församlingen utföra ritualer - Imamen började bönen med att högt säga ”Allahu Akbar” medan han lyfte händerna upp till öronen och sedan la händerna på bröstet med den högra handen över den vänstra. Så fort jag hörde ”Allahu Akbar” så fylldes ögonen med tårar. Jag kände mig så lyckliglottad och stolt över att tillhöra denna underbara religion att tårarna bara fortsatte att rinna och läpparna formades till ett stort leende. Sedan fortsätter bönen och de läser Koranens första sura, al-Fatiha, medan de ber för sig själva så följer hela församlingen imamens rörelser. Sedan tog dem ner händerna från bröstet och hukade sig framåt, ställde sig sedan rakt igen och senare gick ner på knäna och la huvudet på mattan. Medan man utför dessa rörelser så läser man sure inom sig, beroende på vad för rörelse som görs. Detta repeteras några gånger, dock beror det på hur många ”rekat” bönen har. Efter bönen tar man en tesbih och ber.

Under bönen.

Innan hemgången bjöd denna trevliga man på fika, samtidigt som han fortsatte med sitt intressanta prat. Efter den korta fikastunden, så var det dags för oss att ge oss iväg. Vi visade vår tacksamhet och sedan lämnade området. Efter att vi hade gått därifrån så kände jag genast fridfull, dock vet jag inte om tjejerna fick någon uppenbarelse eller kände någon speciell känsla efter ritualen, däremot tror jag att besöket i moskén för dem var en annorlunda upplevelse som fått dem att komma underfund med vad som verkligen är viktigt för dem. Vilket är att alla människor behandlas som jämlika, oavsett religion och andra skillnader. Ett exempel är, precis som jag bönfaller till Gud om styrka och förlåtelse i moskén, gör även människor detsamma i kyrkor och synagogor.

Varje religion, trossystem har sin egen lag och etik. Alla religioner och övertygelser har sina skillnader och genom dessa skillnader framhävs deras egenskaper. På samma sätt har varje tro sin egna oskyldiga religiösa kultur och speciella plats för dyrkan som de utövar. Det är viktigt att vi ser till att alla människor visas tillfället att utöva sin religion fritt. Dock kan det vara svårt att anpassa en religion till olika samhällssituationer. En muslim kan till exempel ha det lätt i de arabiska länderna (Saudi Arabien), där lagarna är islamanpassade, dock i ett land som i Sverige och flera andra länder kan det vara svårare då böneutropen inte äger rum, då muslimer inte alltid har tillfället att be precis fem gånger om dagen eftersom jobb och annat står i vägen. Dock i dagsläget är böneutrop tillåtet, en gång i veckan, varje fredag vilket gläder mig. Ifall man får höra kyrkornas klockor varje söndag, bör man likaså höra böneutropen från moskéer varje fredag. Dock bör man tänka realistiskt, och då ska inte ett samhälle behöva anpassa sig efter en religion. Det handlar snarare om att anpassa sin religion till det samhället man lever i. Detsamma gäller de länder som är dominerad av islamiskt styre, där till exempel kristna bör anpassa sig efter muslimer.