Besöksrapport 1: Synagoga - Viva

Judisk gudstjänst i synagoga

29:e november 2013

En fredag begav sig jag och mina själsfränder Greta, Emmy och Althea ut på äventyr. Målet för utflykten var synagogan som ligger belägen vid Kungsträdgården i Stockholms innerstad. Det första som kan vara värt att nämna är att synagogan låg tämligen väldgömd, troligtvis av säkerhetsanledningar. I vilket fall som helst var det lättare sagt än gjort att hitta rätt.

När vi väl funnit synagogans ingång, konfronterades vi av en väktare. Jag uppfattade honom som något aggressiv, men vem är jag att klandra honom? De är väldigt försiktiga med vilka de släpper in i synagogan. På grund av de förföljelser och angrepp mot judar som förekommit historiskt tar de inga risker. Av den anledningen frågade han om vår kontaktperson, tittade igenom våra väskor och bad oss visa legitimation. Hela processen tog inte mer än kanske fem minuter, men kändes betydligt längre. Man började fundera på vad vi skulle hitta på istället om vi inte blev insläppta. Självklart blev vi det då inga potentiella hot bedömdes finnas i vår ägo. Jag var nyfiken på om de är lika misstänksamma mot de andra, judiska, besökarna och gjorde samma säkerhetskontroll även på dem, eller om de bara var vi som blev visiterade eftersom vi var främmande ansikten. Dessvärre bevittnade jag inget sådant eftersom vi kom någon minut sent och var därför de sista att träda in i synagogan.

Först klev vi in i ett rum där vi fick hänga av oss våra ytterkläder. Väskorna vågade vi inte lämna där ute. Inte för att jag personligen trodde att stöldrisken var särskilt hög, men för att vara säker på våra MacBooks inte skulle försvinna på något mystiskt sätt smugglade vi med väskorna in i gudstjänstlokalen. Efter att vi hängt av oss följde vi en trappa som vi antog skulle leda oss till rätt ställe. Vi kom ut på en läktare, en våning upp, så att vi blickade ned på rabbin som stod framme vid bimahn, bordet där man läser torahn. Förutom vi fyra satt det två andra kvinnor på läktaren. I bänkraderna på nedre plan satt ungefär ett dussin män och kvinnor, blandade, eftersom synagogan i Stockholm är en reformistisk synagoga där könen inte sitter åtskilda som de gör i ortodoxa. Jag var överraskad över det låga antalet judar som deltog i gudstjänsten den här fredagskvällen.

90 procent av gudstjänsten bestod av psalmer på hebreiska. Naturligtvis var det ingenting utav detta som jag förstod, förutom att jag snappade upp frasen "adonai" som nämndes minst en gång i varje vers. Det var rabbin som stod för sången. Han läste ur boken på svenska men sjöng på hebreiska. Under ett par sånger var det meningen att man skulle ställa sig upp och sjunga i kör med rabbin. I slutet av gudstjänsten ställde vi oss upp och vände oss om. Jag antar att det var för att hälsa in sabbaten eller något.

Ungefär tio minuter in i gudstjänsten drabbas jag av en plötslig näsblodsattack. Smått panikslagen p.g.a. den olämpliga tidpunkten rotar jag så diskret som möjligt runt i väskan i jakt på en servett att täppa till näsborren med. Det blev aningen knepigare att observera gudstjänsten med huvudet lutat bakåt mot bänken. Jag fick försöka blicka ned på rabbin emellanåt utan att droppa kroppsvätskor överallt. Så där fick jag sitta sen, med en klarröd pappersbit i ansiktet, och försöka se ut som om allting stod rätt till. Det hjälpte heller inte att Greta, Althea och Emmy satt och försökte hålla sig för skratt. Lite blickar fick vi från judarna, vilket är förståeligt.

När gudstjänsten och min näsblodsattack var över passade jag på att bläddra lite i böckerna som låg vid alla bänkar. Det var intressant att se hur hebreiska ser ut. Även att höra hur hebreiska låter var väldigt kul, det är ju inte någonting man får chansen att göra varje dag. Synagogan var dessutom väldigt fin och dekorativ och de i församlingen var jättetrevliga. Jag samtalade kort med några äldre personer om väggen utanför synagogan.

(Jag frågade först om jag fick ta en bild och det fick jag.)

På den här höga, långa väggen hade man låtit rista in otaliga namn på de som fallit offer för koncentrationslägren, namn på släktingar till de i församlingen. Det kändes mycket tungt att se det här, men samtidigt tyckte jag att det var en så fin gest för att hedra de många oskyldiga som dog och inte glömma bort det hemska som hänt.

Jag är väldigt glad att jag gjorde detta besök eftersom jag tycker det är viktigt att ta del av andras kulturer. Man får perspektiv på livet och förståelse för andra människors livsåskådningar. Det var sannerligen en upplevelse!