Elin Lärkfors - Besöksrapport, Dopgudstjänst i Allhelgonakyrkan

Dopgudstjänst i Allhelgonakyrkan

Mitt besök till Allhelgonakyrkan i Helgalunden i Stockholm skedde den 18:e maj år 2013 i samband med en inbjudan till min kusins sons dopgudstjänst. Min familj följde med på besöket.

Allhelgonakyrkan skiljer sig från den vanliga föreställning som många har av kyrkor, d.v.s. att de är stora och präktiga. Denna kyrka var något av en motsats. Byggnaden var relativt liten, mycket gammal och byggd av trä. Omgivningen grönskade men insidan var mörk och dyster. Golv och väggar var av mörkt trä och det lilla dagsljus som fönstren släppte in höll inte mörkret borta.

Närvarande vid dopet var en kvinnlig präst, familjen vars son skulle döpas samt släkt och vänner. Familjen stod uppradade vid dopskålen tillsammans med prästen, klädda i vitt och beige och vända mot åskådarna under hela ceremonin. Verksamheten började med att vi sjöng utvalda psalmer tillsammans och att en av barnets faddrar, som i detta fall var den äldre systern, läste texten ur bibeln om varför vi har dopgudstjänst. Alla inbjöds att tillsammans läsa kyrkans trosbekännelse, en sammanfattning av vad kyrkan står för. Prästen ställde sedan följande fråga till barnet som skulle döpas:

”Vill du döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?”

Därpå ställdes samma fråga till föräldrarna varpå föräldrarna svarade ja.

”Vill ni att ert barn ska döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?” Rent vatten hälldes upp dopskålen, prästen öste vattnet över barnets huvud tre gånger och sade:

”Jag döper dig i Faderns, Sonens och den helige Andens namn”.

Vattnet som används i ritualen är en symbol för både liv och död. Detta eftersom vatten är förutsättningen för allt liv samtidigt som det är ett element som kan ta liv. I Bibeln förklarar Paulus vad dop är genom att säga att vi ”dör” när vi sänks ner i vatten eller får vatten öst över huvudet för att sedan lyftas upp till nytt liv. Det är en beteckning av vägen från döden till livet. Efter detta tändes dopljus och både dop- och fadderbevis delades ut till modern och faddrarna. Slutligen läste prästen en 4000 år gammal välsignelse där Gud ger sitt löfte att alltid vara med oss. Ceremonin avslutades med en bön att den Heliga Anden alltid ska vara med och inspirera den döpta människan.

Under hela ceremonin satt gästerna eller åhörarna på bänkarna och lyssnade. Spädbarnet som skulle döpas grät under stora delar av ceremonin vilket gjorde det svårt att fokusera på vad prästen hade att säga. Förutom det var stämningen övergripande lugn och fridfull precis som under många andra ceremonier i kyrkan.

Denna ceremoni fick mig att reflektera över liv och död på ett helt annat sätt än vad som är möjligt under en begravningsceremoni. Början av livet är en finare gåva än slutet. Detta var första gången jag närvarade på en dopgudstjänst, därför visste jag inte vad jag skulle vänta mig. I stunden uppfattade jag ceremonin som något spännande men också sällsamt.

Jag ser dop som en fin tradition men i förhållande till andra ceremonier finner jag den tämligen onödig. En kristen skulle naturligtvis inte instämma. Att bli döpt är en fin gest med ett gott syfte men ceremonin är lite väl lång och vad gäller bibelns innehåll tycker jag att det mesta är ett ”hopkok” av meningslöst prat och motsägande. Trots det medger jag att innehållet består av en del fina texter med fin innebörd.

Ett sammanfattande intryck av ceremonin är att det skapade ett lugn hos mig samt satte igång tankar och reflektioner kring livet. Det var en värdefull upplevelse och en bra erfarenhet. Nu har jag fått en inblick i en av alla verksamheter i kyrkan och det är jag tacksam för.