Den 29 november var dagen jag besökte synagogan i Stockholm. När jag anlände till platsen blev jag chockad över hur otroligt vacker den var. Jag hade aldrig tidigare sett en synagoga så därför blev jag väldigt fascinerad av hur fin den är och dess storlek.
Utsidan av synagogan
Jag valde att besöka en synagoga för att jag finner judendom intressant och för att jag inte visste så mycket om religionen tidigare. Tillsammans med Betty åkte jag dit och där träffade vi både Frida och Maja.
När vi står utanför grinden för att komma in så möts vi av en vakt. Han ställer frågor om varför vi är där, vilken skola vi går i, om vi har legitimation, vassa föremål etc. Sedan ber han oss öppna våra väskor så att han kan ta en snabb titt innan vi alla går in.
Innan besöket var jag beredd på att dessa frågor skulle ställas efter att ha läst rapporterna på bloggen. Trots det så får man ändå en känsla av att man är ovälkommen när sådana frågor ställs till en.
När vi kom in genom grinden såg vi att väggen till ingången var full med inristade namn. Det var namn på människor som dött under förintelsen. Det var så otroligt många och detta öppnade ögonen för mig, på ett sätt som inte enbart en siffra kan göra.
Väggen med alla namn på de bortgångna
När vi kliver in måste vi stänga av våra mobiler och hänga av våra kläder. En man frågar om vi är här på besök och undrar ifall en kille från skolan också är med. Han förklarar att om så är fallet måste han ha en kippa på sig. För en kvinna är det däremot frivilligt att bära sjal, sedan hälsas vi välkomna och leds in till gudstjänsten.
Inne i gudstjänsten visade mannen att det är en Siddur som vi ha och läsa under gudstjänsten, det är judarnas bönbok. Vi sätter oss långt fram i gudstjänsten och hälsas välkomna av kantorn, som förklarar för resten av församlingen att de är elever från Tumba gymnasium som är på besök.
Under gudstjänsten som växlade mellan svenska till hebreiska så satt jag och studerade den otroligt vackra synagogan. Den var smyckad med guld, väldiga hexagram och en massa andra skönheter. Det var inte många människor i lokalen eftersom det var fredag och inte sabbat. Sabbat inträffar på lördagar som är judarnas vilodag. Det är då man går till synagogan tillsammans med familjen. I lokalen var det allt från unga till gamla. Även föräldrar med sina barn, Pensionärspar, unga par och även kontorsmänniskor fann man på plats.
Insidan av synagogan
Under gudstjänsten så började man med bön, övergick till sång och så växlades det mellan de två.
Kantorn läste även upp en liten del av en berättelse som innehöll ett dilemma, fortsättning skulle läsas upp på dagen efter. Det togs även upp att det var chanukka, som är en judisk högtid och det var idag andra ljuset tändes. Det firas till minne av återinvigningen av Jerusalems tempel.
De sånger man sjöng handlade mycket om att gud är störst och om deras kärlek till honom.
Atmosfären i gudstjänsten var lugn och folk sjöng med lite då och då.
I början var det intressant men sedan vart det långtråkigt när man inte förstod det som lästes på hebreiska. Dessutom hängde man inte med i den svenska versionen eftersom det gick så snabbt.
Även fast jag blev uttråkad så kändes gudstjänsten kortare än vad den var. Den höll på i ca 50 min och jag trodde det var 20 minuter som gått när gudstjänsten var över.
Slutord:
Jag kan ärligt säga att jag inte trodde människorna där skulle tala bra svenska. Jag trodde även att de skulle uppträda otrevligt mot oss. Men det var fel. Det är inte så att man kan se på en person om man är jude eller ej, om de nu inte har sin kippa på sig. För så tycker jag att det har speglats i filmer om förintelsen och när man inte träffat judar innan så är det inte konstigt att man tänker så heller.
Annars talade ungdomarna i synagogan bättre svenska än mig själv som kanske inte är så svårt men det gjorde dem i alla fall. Ingen var otrevlig heller. Så mina fördomar som jag hade då finns nu inte kvar kan jag säga.
Det som jag tyckte var lite tråkigt var att de inte var många som var öppna och kom fram för att fråga oss vad vi tyckte osv. Men vad jag vet är att judendom inte är en religion för mig och jag känner inte att den lockar mig på något sätt. Trots det är jag ändå glad att jag fick chansen att vara på en judisk gudstjänst.
Flemingsberg
SvaraRaderatorsdag 26 december 2013
Hej Harriet!
Jag hoppas att du har det bra!
Tack för din rapport. Äntligen har jag fått ännu mer tid och kraft att ta mig genom den – och det på självaste juldagen 2013! Du kanske frågar dig: ”Har han inte något roligare att göra på annandagjul?” Svaret är ganska enkelt, kort och koncist: ”Jo, men även detta måste göras!”
Och till rapporten:
Du har skrivit om ett besök som du – tillsammans med några andra tjejer - gjorde i Stockholms stora synagoga.
Det är en bra, fyllig, detaljrik, levande och givande rapport som du har levererat.
Din bakgrundsbeskrivning är mycket bra. Du tar med det som skall tas med och du lyckas göra rapporten spännande för läsaren. Du beskriver den kusliga känslan man får när man blir utsatt för mindre trevliga personer. Mina tankar flyger iväg och jag tänker på situationen palestinier som arbetar i Israel befinner sig i var enda dag. Det måste vara hästlängder svår.
Utan tvekan är även förloppsbeskrivningen väldigt bra. Kul att läsa att kantorn presenterade er för församlingen. Det är sällan ”Guds” män och kvinnor lyckas med det konststycket!
Du beskriver både miljön och skeenden väl.
Dina bilder är bra och ger en bra bild över det ni såg under besöket.
Dina eftertankar är bra. Glöm inte att de allra flesta judar i Sverige är liksom många i vår skola födda i Sverige. Den främsta skillnaden är att med stor sannolikhet bor de inte i förorter.
Din text är bra och engagerat. Underbart!
Tack för en mycket bra rapport!
Nader