Besöksrapport katolsk mässa

Besöksrapport katolsk mässa

Bakgrundsbeskrivning

För mig kändess det ganska utmanande att besöka en kyrka igen efter så många år. Som liten gick jag till kyrkan mer eller mindre varje söndag tillsammans med min mormor och morfar. Jag minns att vi varje söndag skulle klä oss fint och stiga upp tidigt för att åka till kyrkan. Jag tyckte bara att det var en pina redan då och som äldre blev det bara värre. När jag var omkring 12-13 någon gång sa jag ifrån att jag inte ville besöka kyrkan mer. Och det var också i princip sista gången jag gjorde det fram tills nu. Samtidigt som jag växte upp, mognade och själv började ta ställning till och fundera på vad jag verkligen tror och inte tror på har jag tagit avstånd från allt som har med kyrkan att göra. Kanske har min pappas åsikter som livslång ateist påverkat min syn på religion och tro? Kanske har jag själv studerat och kommit fram till vad jag känner? Framförallt tror jag att det är en mix utav båda två. För är det något jag har lärt mig är det att ju mer jag studerat, både religion och vetenskap, har jag blivit allt mindre religiös och troende. Jag har funnit att vetenskapen och moderniseringen av dagens samhälle via både forskning och teknik motbevisar det religioner och gamla myter säger. Jag anser mig vara för vetenskapligt lagd för att tro på det som står i de heliga skrifterna. Och jag känner att allt utvecklas, exempelvis medicin och teknik, förutom religion. Och som en modern människa tycker jag att man bör modernisera och anpassa saker efter dagens samhälle och den tid vi lever i. Tack vare min mamma, mormor och morfar växte jag upp i en kristen tro då de är katoliker, men just hemma hos mig har vi inte levt speciellt religiöst mer än de söndagsmässor jag tidigare nämnt, därav mitt bristfälliga intresse för religion. Men finns det något jag däremot tycker är intressant så är det existentiella frågor, som ju faktiskt är en del av religionskunskapen, samt att också skapa sig en förståelse för de andra människor tror på som jag inte gör och varför.

Därför valde jag att besöka S:t Johannes Kyrka i Stockholm på Norrmalm den 1 december 2013, flera år sedan mitt senaste besök där. Jag vet att kyrkan tillhör Svenska Kyrkan men att min mormor och morfar varje söndag besöker kyrkan för mässan klockan 12:00. Den mässan är katolsk och på polska. Eftersom mina morföräldrar kommer från polen väljer de oftast denna mässa. Utifrån upplevde jag kyrkan som väldigt pampig. Den är stor och ståtlig, mitt i stan, med sitt höga kyrktorn och högt ringande klockor som påminde församlingen utanför om dagens mässa. De gamla tegelstenarna och den klassictiska stilen får en att tänka på hur gammal den måste vara. Den ser ut som en klassisk domkyrka. Gissningsvis från 1700 eller 1800- talet.

Förloppsbeskrivning

Kyrkan är i samma gotiska stil inne som den vitnar om utanför. Kyrkan är mycket rymlig men mörk, tack vare alla de färgglada fönstermålningarna som finns. Målningarna gestaltar bland annat Jesu-födelse. Längst fram finns ett altare och den främre delen av kyrkan är mycket utsmyckad med guldmedaljer såväl som avancerade takmålningar och Jesus på korset. På alla kyrkans mörka träbänkar sitter mässans närvarande på rad, söndagsklädda i fina klänningar och kostymer och slips. Givetvis är det katoliker som närvarar och av polskt ursprung.

Mässan hålls av katolska präster på polska och även om jag förstår språket är det lite otydligt för mig. Men prästerna läser ur bibeln, bland annat evangelierna, man ber om förlåtelse för sina sönder genom olika böner, sjunger psalmer och givetvis ber man till gud. Lite speciellt är att det också är första advent, vilket prästerna talar om genom att Jesus födelse närmar sig samt tänder det första ljuset. Eftersom jag är både döpt och konfirmerad i den katolska kyrkan får jag ta del av nattvarden. Jag får då komma längst fram till altaret för att ta emot en bit oblat, som symboliserar Jesus kött och vin som symboliserar hans blod.

Upplevelsebeskrivning

Synd att många av de som besöker denna kyrka inte kan bevara den genuina och äkta känsla som man verkar ha under söndagsmässan till det vardagliga livet. Jag anser att det är synd att man måste gå i kyrkan för att visa upp en så vänlig, fridfull och förlåtande attityd mot varandra. De kindpussas, utbyter vänliga ord och kramas vilket jag sällan ser folk göra på samma sätt utanför kyrkan. För jag får känslan av att folk visar upp en sida i kyrkan och en sida privat. Men kanske finner folk att det är en del av meningen med att gå i kyrkan. Man får gå dit och plötsligt visa upp ett bättre jag samt att bli förlåten för ens “synder”?

Den sortens själavård och atmosfär är tyvärr ingenting som passar mig. Det finns väl många andra sätt att vårda sin troende själ på än innanför kyrkans fyra väggar. Att vårda sin själv behöver nödvändigtvis inte göras i en helig byggnad och vid ett visst klockslag. För en del kan det vara att bara få gå ut i naturen eller kanske tillbe sin gud eller högre makt man tror på i hemmet. Jag tror att om man tror på något, exempelvis Gud, kan man tillbe honom när och var som helst, om ens tro är tillräckligt stark.

Avslutningsvis anser jag att man nödvändigtvis inte behöver vara en bra medmänniska bara för att man går i kyrkan. Det finns människor som aldrig går i kyrkan som är hur bra medmänniskor som helst och precis tvärt om. Däremot känner jag en stor respekt för de som väljer att gå till kyrkan. Bara man själv känner att man mår bra av det man gör och får någonting utav det så ska man göra det.

Michelle Sundberg