Religionskunskap 1

Besöksrapport, Synagoga, av Valentina Challma

Nu skall jag skriva min andra besöksrapport som ägde rum i en synagoga. Jag kan inledningsvis berätta varför jag just valde att besöka en synagoga. Den främsta anledningen är att jag aldrig tidigare har varit i en synagoga, och såg denna uppgift således som en möjlighet att kunna uppleva något annorlunda.  Jag och mina kompisar hade tidigare varit förbi denna synagoga men de släppte inte in oss. Vi fick reda på att besöket måste bokas i förväg, och därför var vi tvungna att åka hem. Men denna gång gjorde vi det som krävdes och besöket lyckades. Det tidigare besöket, då vi inte blev insläppta, hade dock påverkar min inställning till detta besök. Jag var inte alls motiverad och kände mig på ett eller annat sätt ovälkommen. Trots det såg jag ändå fram emot besöket för att jag skulle få möjligheten att uppleva något nytt!

Fredagen den 15/11 besökte jag och mina kompisar en stor synagoga på Wahrendorffsgatan den ligger i närheten av Kungsträdgården. Gudtjänsten skulle börja klockan 17:30, men på grund av en ombyggnad på motorvägen så jag kom lite för sent. När jag kom fram så var det relativt mörkt, därför kunde jag inte lägga märke till särskilda detaljer men hur synagogan såg ut i stort sett utifrån, minns jag väl. Byggnaden var stor och vit och på byggnaden fanns det fönster som liknande blommor. Runtom synagogan fanns ett staket som var låst. När vi kom fram så stod en vakt vid grinden och släppte inte in oss förrän en noggrann undersökning kring besöket hade gjorts. Han bad oss att ta ett steg bakåt, vi fick visa vår legitimation och svara på flera frågor: varför vi var där, vad vår lärare hette, vilken skola vi gick i och i vilket syfte besöket skulle användas. Detta stärkte mina känslor kring att jag kände mig ovälkommen och tyckte att de var en aning främlingsfientliga. Jag menar, när man besöker en religiös byggnad, enligt mig, så skall man känna sig välkommen med öppna armar för att besöket skall bidra till en harmonisk och fridfull känsla. Det första intrycket jag fick av besöket var att jag kände mig som en brottsling som var på korsförhör. Samtidigt förstår jag ändå deras oro och behov av att vara försiktiga kring vilka som besöker synagogan, med tanke på deras historia.

När mannen, slutligen, släppte in oss genom dörren så fick vi passera en gränd för att komma till andra sidan av  byggnaden, till huvudentrén. När jag gick in i gränden så tyckte jag att det kändes obehagligt. Det var mörkt, det regnade, gränden var trång och längs hela gränden fanns det namnlistor på judar som mördats under andra världskriget. Efter att ha passerat gränden så kom vi fram till baksidan av byggnaden och tog oss in genom dörren. När vi hade kommit in så fanns det ett kapprum där man kunde hänga av sig sina ytterkläder, men jag frös så jag behöll min ytterkläder på. Jag tyckte att vägen till gudstjänsten var oklar eftersom vi fick gissa oss fram, det kan ju givetvis bero på att det var första gången vi var där. Vi tog till höger och gick upp ett trappsteg. Sedan kunde man ta ytterligare ett trappsteg, men vi var osäkra på om vi skulle fortsätta uppåt eller stanna vid denna våning. När vi senare hörde sångröster uppifrån så beslutade vi oss för att gå upp och sedan var vi där, i gudstjänsten.

När vi kom in i gudstjänsten så hamnade vi på övervåningen och vi kunde se ner på kantorn och några människor som satt där nere. Jag satte mig på en ljusbrun bänk som påminde oerhört mycket om bänkarna i kyrkan. Det första jag tänkte på var hur lite människor det fanns där. Det fanns cirka 9 judar, killarna hade på sig kippor och så fanns det kantorn. Förutom dem så fanns det andra elever som var där för att skriva besöksrapporter precis som oss.  Byggnaden var extremt fin inifrån, mer än jag hade kunnat ana. Hela synagogan var så upplyst. Taket var högt med fina lampor. Det fanns massor med målningar som var guldfärgade på taket och väggarna.  På något konstigt sätt så kändes det inte längre som om jag befann mig i en religiös lokal då jag är van vid levande ljus, doften av rökelse med mera. Det kändes mer som om jag satt i en operasalong.

Kantorn hade ryggen vänd mot oss. Hans klädsel påminde mig en aning om prästen i kyrkan, fast Kantorns kläder var ljusblåa. Kantorn sjöng, tillsammans med andra judar på hebreiska. Trots att jag inte förstod ordens betydelse så lät det väldigt vackert. Hebreiska är språket som Jesus talade här på jorden, därför tyckte jag väldigt mycket om att få lyssna till det. Församlingen som sjöng med hade sångböcker och texten i böckerna stod på hebreiska. Jag fascinerades över deras kunskap att kunna ett sådant gammalt språk. Ibland kunde jag dock uppleva som om några enbart nynnade för att de förmodligen inte kunde texten.

Den första halvtimmen hängde jag, helt ärligt, inte med alls. Anledningen var att jag inte förstod något av det som sades och sjöngs. Församlingen ställde sig upp och vände huvudet åt både höger och vänster sida. Eftersom jag inte visste att de skulle göra så, så kunde jag heller inte hänga med vid detta tillfälle. Jag kände att jag inte alls deltog i denna ceremoni på något sätt. Efter en stund så vände Kantorn sig om och det första jag tänkte på då var hur ung han verkligen var, vilket förvånade mig. Jag förväntade mig en äldre man vid ungefär 50 års ålder, med Kantorn såg inte ut att vara mer än 35. Vilket förvånade mig.

Kantorn började nu predika på svenska och läste ur Torahn.  Han läste om en berättelse som handlade om Abraham och förklarade varför han agerade på ett visst sätt. När Kantorn läste ur Torahn så förstod jag aldrig vad Rabbin ville komma fram till. Han läste enbart det som stod och drog inga paralleller om dess betydelse, hur vi kan koppla det till våra liv och vad berättelsen hade för betydelse. Detta tyckte jag var dåligt eftersom man inte kunde lära sig något, iallafall inte jag. Judarna som satt där verkade åtminstone intresserade av det som sades eftersom de hade blicken fäst vid kantorn. När jag ville fråga Rachelle, som satt bredvid mig, vad kantorn menade med det han läste upp, så stirrade två judiska ungdomar argt på oss. Trots att jag frågade tyst så blev de irriterade och förmodligen arga. Jag tyckte att de överreagerade och blev personligen lite småirriterad efter deras dömande blickar. 

När kantorn var klar så avslutades gudtjänsten med en hebreisk sång. När sången var slut så började människorna att hälsa på varandra genom att säga ”shalom”. Jag visste inte vad ”shalom” betydde så jag sökte upp det och nu har jag fått reda på att det betyder ”frid”. Innan jag gick ut ur lokalen så ville jag en sista gång lägga märke till smådetaljer i synagogan. Längst fram vid kantorn så såg jag davidsstjärnan på väggen. Det fanns även ett stort skåp där förmodligen Torah-böckerna förvaras.  Till höger om där rabbin stod fanns det även en stor ”hanukkah”, det är en ljusstake som har nio armar. Framför rabbin fanns det även en ”Bimah”, det var som ett ställ. På den hade kantorn Torahn när han läste ur den.

När jag hade inspekterat synagogan tillräckligt så gick vi ner till huvudingången. Vi stod där nere och inväntade resten av klassen. Samtidigt som vi väntade kom flera judar ner och hälsade oss ”Shalom” och vi gjorde densamma.  Detta tyckte jag var en väldigt fin och respektfull gest av judarna då de visste att vi inte var judar men de ville ändå sprida glädjen som de hade. Detta resulterade att jag också kände mig glad när jag såg att de var glada.

Min uppfattning, efter detta besök, var att jag kände att deras gudtjänst inte riktigt var fullbordat. Det är svårt att beskriva vad jag menar men jag ska försöka. Jag menar att det kändes som om det inte fanns någon anknytning till våra liv i det som Rabbin sade. Rabbin läste upp en berättelse och så var det inget mer med det.  Det kändes som om allting var så uppgjort och betydelselöst. Anledningen till detta kan ju vara att deras religion i och för sig inte riktigt är fullbordat då de fortfarande väntar på att messias skall komma.  Jag förstod inte så mycket heller och önskade att få lämna kyrkan med någon visshet om deras tro samt hur man skall leva som människa. Men jag kände aldrig den känslan. Jag fick bara känslan av att allt var så ofullbordat. Tråkigt nog.

Jag fick tyvärr inte ta några bilder, därför har jag tagit denna bild från internet istället: