Mitt första besök: Katolsk kyrka i Södertälje

Inledning/egna tankar om och innan själva ceremonin

Mitt första besök var ett halvt dagsäventyr ut till Södertälje. Jag som bor i centrala Stockholm, insåg aldrig vad det var i just resesyfte som jag gav mig in på, då det tog mig nästintill två timmar bara att komma till platsen. Denna plats var den Katolska Missionen Johanneskyrkan i Södertälje. I början när vi fick den här uppgiften stod det klart för min del att jag ville besöka tre olika, religiösa platser vid ett tidigt stadium. Just denna kyrka valde jag i och med att det är Mahabas lokala kyrka och då även Stephanie skulle med, beslöt jag mig, någon dag eller två innan, för att följa med dem. Ytterligare en anledning är att jag gärna går i grupp i sådana här sammanhang, trots det individuella arbetet som medföljer. Efter att ha felkoordinerat mig några minuter och genom vägguidning av Mahaba i telefonen, lyckades jag ta mig fram till denna lite undangömda kyrka.

Det första som slog mig var just det faktum att kyrkan inte var stor, ståtlig och pampig, utan att den var relativt liten, neutral och undangömd istället. På utsidan var det mörkbrunt snedtak med en liten ingång och bredvid stod det med lagom utstickande bokstäver namnet på kyrkan. Tyvärr begick jag det misstaget att jag inte tog några foton (varken på in- eller utsidan!) då jag gissade att det skulle finnas några foton på nätet, något som jag senare konstaterade var klantigt av mig att anta. Innan jag hade påbörjat min långa ditresa hade jag grubblat lite över hur jag, visuellt sett, skulle se ut. Ska man ha kjol eller tar man på sig vanliga jeans? Hur mycket smink ska eller får man ha för att det inte ska se allt för märkligt ut? Ska jag undanskyla utstickande hudpartier? Jag ska nog inte sticka ut för mycket. Eller? Ingen aning.

Efter en del för- och emot debatterande, mentalt sett, och även med en viss tidspress i bakhuvudet slängde jag på mig en kjol trots allt och sen var det bra med det. När jag väl stod där utanför kyrkan och inväntade Haba (mitt smeknamn för Mahaba) och Stephanie, insåg jag inte bara att kjol var onödigt, utan också hur mycket blickar jag och Stephanie skulle få för våra svenska utseenden. Egentligen ser vi inte så skandinaviska ut och dessutom kommer varken hon eller jag från några supersvenska förhållanden, men i just det här sammanhanget kröntes vi direkt till kung och drottning Svensson.

Utan att vara fördomsfull eller stereotypisk på något sätt, men att stå och följa alla dessa människor med utländsk bakgrund (arabiskt eller arabisk-relaterade länder) med blicken och utan att en enda svensk gick in i kyrkan, gjorde att man (i alla fall jag) innan jag gick in, till en början, kände mig lite otrygg i den här situationen. Tanken ”Vad har jag gett mig in på?” hade flera ’comebacks’ under förmiddagen. Efter en kort stunds väntande kom Stephanie och kort därefter svängde en bil upp framför oss med en fanatiskt vinkade person i framsätet. Det var Haba för er som inte kunde räkna ut det.

När vi kom in i kyrkan var det allra första jag lade märke till hur många ungdomar/unga personer det var som faktiskt hjälpte till eller jobbade i kyrkan. Direkt när vi vände oss om med magen mot salen där alla satt, tittade vi på varandra och konstaterade att det, som beräknat, var väldigt mycket folk på denna väldigt lilla yta. Men det är ju inte alls konstigt, det var söndag, det var första advent dessutom OCH det handlar någonstans om en helt annan kultur än den vi dagligen möter, ”stereotypkulturen” som finns. Jag pratar om dessa invandrares kultur där religionens innebörd samt livsåskådningen och synsättet på det, är helt annorlunda mot det som merparten av svenskar har att erbjuda, det vill säga inte så mycket, religiöst sett. Jag kunde inte låta bli att då och då sluta lyssna på vad denne präst sa på arabiska och satt istället och funderade över vilken makaber skillnad det är på svenskar och ”icke-svenskar”. Allting var så fint och människor hade verkligen en helt annan respekt inför varandra och atmosfären präglades av en fin gemenskap i luften. Dessutom verkade folk väldigt snälla.  

Jag minns hur kvinnan i röd jacka till vänster om mig satt och osmidigt sneglade över på mig och mitt A4 Anteckningsblock som jag hade i mitt knä. Också något jag lade märke till var hur hon allt mer nästintill stirrade på mig och undrade varför den här svenska tjejen kom in i hennes kyrka och började anteckna en massa oläsliga saker för. Det var lite kul faktiskt. Eller så tyckte hon bara att det var kul, jag är ingen tankeläsare. Jag var tacksam över att vi satt där vi satt, för att jag på så sätt kunde iaktta de som är ofta är där och vet hur man ska göra.

Efter att en man som hjälpte till hänvisat oss till tre platser längst bak på den högra sidan och efter att vi trängt oss in bland alla små lackerade, uppradade trästolar så hade vi någon enstaka minut eller två för att ta av oss våra jackor och så, tills det började. När jag tittade mig omkring, såg jag först den massiva tavlan som hängde precis bakom oss, men även hur alla var tysta och samlade och hade respekt för kyrkan. Som jag nämnde tidigare, så är det helt magiskt att sitta en kyrka full med människor med utländsk bakgrund för de tar kyrkan och religion på ett mycket mer seriöst sätt, kyrkan har en helt annan betydelse för dem. Dessa människor tror starkt på sin religion.

Själva ceremonin (=gudstjänsten)

Tankspridd som jag är, hade jag helt och hållet glömt att idag (detta skrivs x antal timmar efter själva besöket) var det ju första advent och att det då eventuellt skulle ge lite extra starka intryck. Men det var svårt att urskilja utifrån det faktum att jag ju aldrig varit i denna kyrka förut och att jag inte kan avgöra om gudstjänsten idag skiljde sig från en hur det annars ser ut då det är första advent. Enligt Haba var det dock inga julsånger med i programmet, även om jag och Stephanie flera gånger frågade om vissa sånger inte lät lite ”juliga” i alla fall. Men Haba insisterade på att det inte var jul-tema, bortsett från julpyntningen som fanns utsmyckade på vissa ställen, för att göra stämningen ännu mysigare.

Inne i lokalen fanns det stolar på höger och på vänster sida och folk i alla åldrar, dock övervägande vuxna och äldre. Man kunde skymta några yngre barn, som var förvånansvärt tysta. Lokalen var fullsatt från topp till tå med folk som hade tagit sig dit till klockan 11, till fots eller med bil. Det var väldigt många som kom med bil. Vi hade tur som lyckades få tag på tre platser bredvid varandra, då det var en hel drös med människor som kom precis till klockan 11 och som fick stå i entréhallen och bilda en slags kö för att invänta eventuell ledig plats. Hur som helst, i och med att vi satt längst bak, såg vi inte hur det såg ut framme vid altaret, men det fanns en stor display upphängd med text på huvudsakligen arabiska. Då och då kom det upp en översättning på svenska. Det var roligt att inte begripa språket, för då kunde jag testa mig själv och se hur mycket jag ändå skulle förstå av ett språk jag endast haft erfarenhet av på mitt förra jobb.

Det var även vid ett tillfälle då det var en viktig del ur Bibeln som även höglästes på svenska. Då berättade de om Abraham den allsmäktige och hur Gud talade till honom och sade att hans folk skulle bli far till många folk och att han skulle få många ättlingar. Framme vid altaret stod prästen i en vit, lång dräkt med blå inslag på axlarna och hans ”medhjälpare”, som var cirka 6-7 stycken, stod vid sidan om i helvita utstyrslar. En av dem gick först i ledet in i salen, baklänges, hållandes i en gyllene bjällra som han taktiskt viftade med. Uppe i taket hängde det rosa bjällror som utsmyckning tillsammans med en gran på höger sida som glittrade i rött och guld och som ibland kunde vara oerhört distraherande.

Ceremonin började och jag märker strax hur strikt och respektfullt än en gång allting är. Alla, de flesta i alla fall, kan de exakta orden i bönerna och sångerna och sjunger eller pratar med. Vissa, exempelvis den nyfikna kvinnan i röd jacka bredvid mig, kunde till och med prästens delar. Prästens roll påminde mig om det vi lärt oss om antiken och medeltiden i svenskan om denne person vid namn ”Rapsoden” som har makt och står och läser upp för att åhörarna senare ska kunna repetera eller ge ett specifikt svar. Jag var imponerad som bara den. Efter några minuter märker jag att hela publiken i flera minuter bara står och svarar prästen med orden ”Salej leshnina” som visar sig betyda ”be för oss”, enligt Haba. Till slut stod jag också och mumlade dessa ord, bara för att passa in och i mån om att inte ge ett allt för stelt intryck.

I början var det lite ovant att ha all denna arabiska omkring sig, men efter ett tag vande man sig. Jag påmindes som tidigare nämnt om mitt förra jobb, där jag jobbade med en hel del personer som pratade arabiska och marginell engelska. Några ord här och var kände jag igen, men det var inte alls mycket. Det omtalade ordet ”Habibi” dök upp någon gång, men mycket mer än så förstod jag inte. Det gjorde inte saken bättre att vi satt längst bak (enda nackdelen med platsen) för att vi såg ungefär hälften av de ord som stod på displayen. Av det som gick att tyda dock, lade jag snabbt märke till att ord som ”den allsmäktige”, ”helig” och ”himmelen” var de mest centrala orden. När det verkligen gick fort med arabiskan, kunde det ibland låta som att de pratade spanska.

När det började närma sig sångerna, så började prästen sjunga i dessa välkända, långa, typiskt arabiska ”vibratotoner” som jag kallar dem, tonerna som de håller ut på väldigt länge och som låter otroligt häftigt. Efter att detta upprepats x antal gånger, fortsatte alla att be, bön efter bön efter bön. Mahaba berättade, då vi frågade vad som sammanfattningsvis hade hänt de senaste nittio minuterna, att det mesta helt enkelt bestod av en rad olika böner och predikan i olika format och att det vanligtvis är det som görs under gudstjänsterna på söndagar. Så man kan alltså säga att det som gjordes på det stora hela under en och en halv timme var att åhörarna och åskådarna repeterade en rad olika böner. Men det är också en skillnad mot om jag går med min familj till vår lokala kyrka. Där har man ”underhållande” program med välkända obligatoriska sånger och det står ett exakt program uppradat. Idag upplevde jag istället att det inte alls behöver vara på det sättet, alla vill vara där, alla vill be, alla vill göra som prästen säger åt dem att göra. Det är helt lugnt att varva mellan att sitta och att stå upp i en och en halv timme och att bara be, lyssna, läsa och lära. Ännu en gång: Det var väldigt mysigt och trevligt!

Därefter fick de som ville komma fram och göra den så kallade ”Nattvarden”. Då fick, de som ville, lämna sina platser och gå till en man som stod några meter bort som senare gav en bit bröd. Man får dock själv inte röra brödet. Jag var inte säker på vad det var till en början och feg som jag är vågade jag inte gå fram, så jag skippade den biten. En sak som jag la märke till var att en hel del kvinnor i och med detta tog på sig ett slags tygstycke som de satte på sina huvuden. Vad det var för något är jag osäker på, men många kvinnor satte på sig den i och med nattvarden. Vissa hade ett litet tygstycke i färgerna svart och vit medan andra hade helsvarta dukar/tygstycken. Båda sorter såg precis likadana ut med en text med bokstäverna ”LOURDES”. Jag började genast undra huruvida färgen på dessa dukar spelade en avgörande roll eller inte. Något jag fortfarande är nyfiken dock är vad dessa ”tygstycken”/”dukar” symboliserade för något och varför kvinnorna hade på sig dem just den stunden. Varför hade de inte på sig huvudbonaden under hela gudstjänsten?

När alla satt sig igen, sades det något på arabiska och kort därefter skickades den vackra, vita, runda kollekten runt där man fick lägga i pengar, vilket vi gjorde. Efter ytterligare en bön, skickades detta samlingsobjekt runt igen för de som ville, men Haba och Stephanie hejdade mig och menade på att det räcker med att lägga i pengar en gång. Jag blev imponerad över att det låg multipla hundralappar där i.

Detta var ett mycket givande besök och jag lärde mig mycket nytt, idag var en lärorik dag! Både att jämföra olika folkgrupper och religioner med varandra var roligt, tyckte jag. Dessutom att få göra det här besöket med två personer som står mig väldigt nära var ett gott tecken på en god vänskap och jag tror även (och hoppas) att Mahaba var stolt över att få visa oss sin tro denna dag.  

Sophie, HU12

(2013-12-01)