Synagoga av Stephan Chaanine

Besöksrapport - Synagoga 

För flera veckor sedan åkte jag och några kompisar från EK11JU in till stan en onsdag eftermiddag för att besöka Stockholms stora Synagoga på Whrendorffsgatan, bakom st. Eugenia kyrkan på Kungsträdgården. Vi var på plats runt 17.30 och grinden på baksidan stod öppen, så vi bestämde oss för att ta oss in i hopp om att få en rundtur, delta i en judisk gudstjänst och se hur synagogan ser ut inifrån. För att ta oss till ingången på andra sidan var vi tvungna att gå igenom en liten gränd, där väggen på högra sidan var fylld av inristade namn i åminnelse av förintelsen och alla judiska offer. Vi hann knappt ta oss till andra sidan innan vi hörde en man kalla på oss ur någon högtalare – denne person tvingade oss att lämna området, trots att vi gjorde det klart för honom att vi inte utgjorde något hot. Vi visste inte riktigt hur vi skulle bemöta denna situation så vi lämnade genast området. Det lämnade inte gott första intryck och jag fick bilden av att synagogan är väldigt fientlig gentemot främlingar.

Dagen efter fick jag av någon sammanträffande reda på att synagogan kräver intyg på att man inte är terrorist, utan en anständig person. Detta eftersom judarna är en utsatt minoritetsgrupp i samhället, vilket har lett till att de blivit en lite defensiv grupp – som i sig är fullt förståeligt. Veckan efter ordnade Nader ett besök åt oss och många andra, så jag valde att åka dit igen – jag ville ju fortfarande ha svar på mina frågor kring gudstjänsten och utseendet i synagogan.

Fredagen 15/11 var jag på plats igen tillsammans med Patrik, Geroge och Oscar och gudstjänsten började 17.30. Utanför synagogan möttes vi av några säkerhetsvakter, under porlande regn, som bad att få se våra ID- kort och därefter förhörde dem oss och jag kände mig som en brottsling som försökte se så oskyldig ut som möjligt .”Vad gör ni här? Varför just här? Studiebesök, jaha i vilken kurs? Vad heter er lärare? Vilken skola? Vilken ort? Vilken stad?” – det var sådana typer av frågor som ställdes av säkerhetsvakterna mitt under porlande regnet. Detta drog ut på tiden, och vi missade de fem första minuterna av gudstjänsten.

Väl inne i den stora byggnaden följde vi bara det genomträngande ljudet av sjungande män och kvinnor – många dörrar öppnade vi och många trappor gick vi uppför och tillslut var vi precis utanför själva palatslika synagogan. Av respekt tog vi på oss kippor som man kunde låna utanför och sedan gick vi in i själva synagogan. Synagogan påminde mig mycket om syriskt ortodoxa kyrkor med alla sina ljus, mönster och ljuvliga färger. (Senare fick jag reda på att just denna synagoga byggdes efter en vision om ett assyriskt tempel). Längst fram i centern stod rabbinen på en liten scen, som kan liknas med altaret i kyrkor. På väggen därframme fanns en stor Davidsstjärna och där hängde även en lampa (Ner Tamid) som symboliserar det evigt brinnande ljuset. Det fanns även ett stort guldskåp (Aron Ha-Kodesh) vilket är där Torarullarna förvaras.

Jag hade förväntat mig att det skulle vara proppat med människor i synagogan eftersom synagogan uppmärksammats så mycket i media (Obamas besök) och för att det finns ungefär 4000 judar i judiska församlingen i Stockholm. Däremot fanns det bara runt 10 religiösa som deltog i bönerna samt ett fåtal åskådare (däribland fyra personer från klassen).

Hela församlingen läste ur sångböckerna som stod på hebreiska och lyckades sjunga unisont i vad jag tyckte lät som kvartstoner, som är vanligt i arabisk musik. Jag kunde inte förmå mig att förstå något av själva gudstjänsten eftersom allt var på hebreiska och det tog oss ett tag att förstå hur sångboken, som innehöll översättningar, fungerade. Däremot ”deltog” vi lite i gudstjänsten då vi härmade dem med sina ritualer – följde deras handrörelser och när de vände sig om, gjorde även vi det.

Själva gudstjänsten tog slut efter 35 minuter och strax därefter började rabbinen predika på svenska. Predikan handlade i princip om en berättelse ur Gamla Testamentet (tror jag), men vilken uppfattade jag aldrig.

Strax efter predikan avslutades gudstjänsten med en lovsång om välsignelse och sedan vände alla i församlingen sig till sina grannar helt plötsligt och hälsade vänligt på varandra. Vi kunde se att alla munnar rörde sig i samma form så vi antog att det var någon hälsningsfras. Tillslut kom en man fram till oss, räckte fram sin hand, *handslag*, och sa ”Shabbat Shalom”, vilket är en vanlig hälsningsfras som används under sabbaten. Uttrycket i sig betyder ”må din sabbat (vilodagen) vara fridfull”.

Vi gick ut ur själva gudstjänstsalen och lämnade tillbaka kipporna vi lånat och lämnade området. Detta var verkligen en oförglömlig upplevelse. Jag hade förväntat mig att ceremonin skulle vara extremt olik kristendomens, vilket det inte var. Upplägget påminde mig om hur det är i min kyrkan– gudstjänst, därefter predikan, sedan ett avslut – och det var mycket sjungande i kvartstoner vilket också förekommer inom syriskt ortodoxa kyrkan.

Genom världshistorien har judar målats ut som en ond och annorlunda grupp i samhället. Det extrema hatat uppkom under medeltiden då kyrkan intagit en stor ställning i samhället. Under den tiden hade alla människor en uppfattning om att människans tillvaro på jorden var bara förspelet till det kommande livet i himlen och för att komma till himlen skulle man uppträda som en god människa. Frihandel var exempelvis förbjudet eftersom Gud hade skapat vissa resursrika områden och vissa resursfattiga, för att det var Guds vilja (uppfattade dem). Att låna ut pengar mot ränta var förbjudet och betraktades som ocker. Inga kristna fick därför ägna sig åt bankverksamhet, det fick istället andra religionsutövare (judarna) ägna sig åt.

Därefter har judefientligheten fortsatt, lett till förintelsen där 6 miljoner föll offer, men idag minskat. Nu gäller det för oss att inte bemöta denna fientlighet eller någon fientlighet överhuvudtaget med tystnad. Det handlar om att visa alla människor hur olika grupper i olika sammanhang valt att dra en gräns mellan vi och dem och visa hur gränsdragningarna motiverats. Följaktligen kommer vi att inse att vår uppfattning om andra grupper säger mer om oss själva än om dem. Detta då rasismens orsaker ofta inte går att finna i gruppen i fråga.

Peace out,


Kommentera gärna,



MVH


Stephan Chaaanine