Besöksrapport på Stockholms stora synagoga av Oscar Bergman

Tjena!

Här kommer min första besöksrapport i kursen religionskunskap:

Jag valde att idag fredagen den 15/11, besöka Stockholms stora Synagoga på Wahrendorffsgatan. För er som inte vet vart det ligger så är det nära Kungsträdgården, precis bakom nattklubben Berns kan man säga. Anledningen till att jag gick dit var att jag alltid velat uppleva hur det är att delta på en judisk gudstjänst. Dessutom ville jag se hur det ser inuti den då dess mäktiga utseende lockat mig. När Nader sa att han kunde ordna så att man skulle få gå dit, så var mitt val mycket enkelt.

Gudstjänsten började 17.30 och i mitt sällskap hade jag Patrik, George och Stephan. Trots att vi var där i tid var vakterna utanför mycket noggranna med frågor kring varför vi kommit, vilken skola vi gick i, vad för kurs vi hade besöket i samt namnet på vår lärare osv. Det här gav intrycket av att dem är lite främlingsfientliga. Med tanke på deras förflutna, förintelsen, är det vid närmare eftertanke inte så konstigt. Dessvärre tog frågorna så lång tid att när vi äntligen fick gå in så hade vi missat de första 5 minuterna.

Väl innanför dörren tog vi till höger och sedan uppför en trappa. Efter det gick vi höger igen och sedan var vi där, bland den sjungande församlingen på 8 stycken trogna judar samt ex antal åskådare som var där för att skriva besöksrapporter precis som oss. Vi tog på oss kippor som man kunde låna där och slog oss ned bland bänkarna som påminnde något enormt om dem hemma i min kristna kyrka i Nykvarn.

Mitt första intryck var att det var väldigt lite folk med tanke på att det är en mycket ståtlig synagoga i vår svenska huvudstad. Något annat jag lade märke till var att det var betydligt mer upplyst än vad jag hade trott. Hela synagogan lystes upp av olika sorters lampor. Detta tog bort den här mystiska känslan jag är van vid som bringas av levande ljus och det kändes på något sätt, inte religiöst alls.

Lyssnade man på vad dem sjöng var det för mig helt omöjligt att förstå ordens betydelse, då det var hebreiska. Dock mycket vackert när hela församlingen sjöng med. Trots det ställde jag mig frågan om alla judar som satt där kunde hebreiska eller bara "nynnade" med i sångerna. I mina olärda öron gick det tyvärr inte att avgöra då jag inte hörde någon skillnad alls. Jag noterade också att deras sångböcker också stod på hebreiska, vilket fascinerade mig. Vilken kunskap att kunna ett sådant gammalt språk. Det hade inte varit helt fel.

Det var dessvärre ganska svårt att förstå vad som hände då jag absolut inte visste vad som sjöngs. Det blev mer som att man satt som ett betraktande frågetecken än något annat. När församlingen ställde sig upp, riktade sig åt både ena och andra hållet så följde vi efter. Först då började det kännas som att man verkligen deltog, även om jag inte förstod varför vi gjorde det.

Tack och lov tog det inte längre än 35 minuter innan så den utseendemässigt mycket unga rabbinen började predika på svenska om en berättelse ur Torahn. Han läste ur den och redovisade varför karaktärer gjorde si och så. Jag tyckte konstigt nog att hans förklaringar var helt ologiska, men det gjorde garanterat inte de inspirerade judarna som höll hundra procent fokus på rabbinen med sina blickar.

Det kanske bara är jag som tycker, men det är väldigt konstigt att det är så enkelt för en människa att sluta vara källkritisk och bara tro på vad en annan person säger sådär. Även om jag trott på en religion skulle jag aldrig lita på vad någon jag inte kände sa oavsett om den delade mina värderingar eller inte.

När jag började fundera på vad som fanns runtomkring i synagogan la jag märke till att det var väldigt mycket guldfärger. Man fick ett intryck av att man var i ett palats nästan, någonstans i mellanöstern för några hundra år sedan. Lite skräckinjagande men ändå väldigt spännande. Framme vid rabbinen såg man davidsstjärnan på väggen samt ett skåp där jag misstänker att Torah-rullarna förvarades. Bredvid rabbinen stod också en, som det heter Channukkia. Man säger åttarmad ljusstake men den har i själva verket nio armar och i mitten precis framför rabbinen var det en Bimah.

Efter cirka 50 minuter avrundades gudstjänsten med ännu en hebreisk sång och när den var slut började folk gå runt och ta i hand och säga "shalom" (stavning?), vilket enligt Stephan och George ska ha betytt något i stil med "frid vare med dig". En mycket vänligt gest och det var t.o.m. en man som kom fram till oss för att göra så. Ganska förvånansvärt men ack så respektingivande.

Därefter var det slut och vi lämnade tillbaka våra lånade kippor, satte på oss våra jackor och gick iväg. Jag tycker det var nyttigt att ta lärdom av men måste tyvärr säga att det inte var lika "magiskt", eller ska vi säga mystiskt, som när jag varit i kristna kyrkor. Vad det beror på är alla faktorer jag tagit upp tidigare som att jag ej förstod språket och att allting var olikt vad jag är van vid. Det i sig kan ju bero på att jag faktiskt inte är jude. De lägger antagligen betydligt större vikt än vad jag gör på ett besök i synagogan.

Kortfattat sagt, skiljer sig allting i en synagoga gentemot en kristen kyrka i mina ögon. Om man ej tittar på djupet så märks skillnaderna inte då dem, förutom gällande språket, är alldeles för små och betydelselösa. Jag menar, ytligt sett, vem noterar eller bryr sig om det är elektriska lampor eller levande ljus? Kanske bara jag, haha.

Då man inte fick ta några bilder kan jag inte lägga upp några. Jag ska försöka till nästa gång.

Nu återstår bara att se vilken plats som blir min nästa besöksrapport, troligtvis en moské eller kristen kyrka. De abrahamitiska religionerna intresserar mig väldigt mycket. Tack för att du tog dig tid att läsa denna besöksrapport.

Ge gärna feedback!

Med vänliga hälsningar,
Oscar Bergman