Hej!
Här kommer min andra besöksrapport i kursen
religionskunskap:
Jag valde igår söndagen den 24/11 att besöka Turinge kyrka i
Nykvarn på Allévägen. Det är antagligen inte så många som känner till var Nykvarn
ligger men det ligger 10 minuter med bil ifrån Södertälje. För övrigt är det också
där jag bor och kyrkan är den kyrka jag konfirmerades i. Största anledningen
till att jag gick dit är att jag vill få berätta om kyrkan som jag själv varit
i ända sedan jag föddes.
Gudstjänsten började klockan 11.00 och höll på cirka 55
minuter. Den leddes utav präst Monika Regnfors Sjören. I mitt sällskap
hade jag min farmor Barbro Bergman. När vi kommit in genom den gigantiska
porten/dörren, så stod kyrkvärdar där och hälsade oss välkomna. De gav oss också
var sitt program för dagens högmässa, även kallade agendor.
Direkt efter att vi passerat dem kände jag den där mystiska
känslan som jag alltid gör när jag är där. Det var levande ljus tända, stämningen
kändes i luften och stegen blev tyngre för varje steg. Det är svårt att beskriva, men
det kändes mäktigt på något sätt. Farmor och jag gjorde som alla andra och
hängde upp våra kläder i garderoben. Därefter gick vi fram och tände två
levande ljus, hon ett och jag ett.
Ljuset representerar någon eller några som man vill ägna en tanke till under gudstjänsten. Det är absolut inget måste, men de få gånger
jag väl är i kyrkan så brukar jag tända ljus. Den här gången valde jag att ägna
en tanke åt min morfar som dog tio år innan jag föddes. När vi båda var klara,
gick vi till en bänk i mitten av kyrkan och slog oss ner. Psalmböckerna var
redan förberedda så vi kunde sitta ner i lugn och ro och vänta på att gudstjänsten skulle
börja.
När jag tittade mig omkring insåg jag att det var betydligt
mycket mer folk än vad jag hade förväntat mig. Det gick inte riktigt att räkna
ihop alla men min gissning var att det var någonstans mellan 40 till 60
personer, mestadels pensionärer. Inuti själva kyrkan var det högt i tak. Det
fanns vackra ljuskronor som hängde ner tre meter från golvet. På vänstra sidan
framme vid prästen fanns en predikstol utsmyckad med guldfärger och på den högra
sidan satt en tavla där psalmnumren stod. Bakom prästen var altaret och ett stort
guldkrucifix.
Om man jämför den här kyrkan med judarnas synagoga som jag
besökte så tycker jag inte att den här är särskilt glamorös alls. Den är
inte utsmyckad i samma utsträckning och inte heller lika palatsaktig som
synagogan. Dock tycker jag den har sin gammaldags stilrena charm. Helt vit inuti
istället för röd som i synagogan. Det gör att den blir upplyst på något sätt,
mer levande i mitt tycke.
Vi hörde kyrkklockorna ringa vilket betydde att det alldeles
strax skulle börja. Klangen fyllde hela kyrkan och en spänd tystnad spred sig. Farmor
och jag lutade oss tillbaka. När den sista klangen hade tonat ut spelades
dagens första psalm och både kören, besökarna och prästen sjöng med.
Efter detta välkomnade prästen oss med en bibeltext, de s.k. beredelseorden.
Den är även känd som syndabekännelsen. När hon hade läst klart den sa hon sedan
följande ”På Jesu uppdrag säger jag att dina synder är förlåtna”. Efter detta var det dags för en ny psalm som
jag inte minns namnet på, men som var helt ny för mig. Ännu en gång fylldes
kyrkan av en ljuv stämma.
Sedan stundade det bibelläsning. En kyrkvärd klev fram
och slog upp en sida ur gamla testamentet som hon läste ur. Därefter läste hon en sida till men ifrån det nya testamentet. Denna gång ur Matteus evangeliet. Evangelium är ett
slags glatt budskap om Jesus liv och verk. När kyrkvärden hade läst klart var
det dags för prästen. Hon började predika om dagens tema, kärlekens väg. En
predikan som föll mig helt i smaken och totalt fångade in mig i min egen
tankevärld.
Jämfört med Rabbinens i synagogan så var den betydligt mer
logisk och relevant. Jag förstod vad prästen sa och menade. Det gjorde jag
inte under rabbinens predikan. Då kändes de bara som att han sa vad som kändes
bra för honom i stunden.
När predikan tagit slut var det dags för den mycket välkända
trosbekännelsen, vilket är en kollektiv bekännelse för kristendomen som vi
besökare tillsammans bekänner. Efter detta spelades tredje psalmen och det
var dags för kollektinsamling. Kyrkvärdarna gick runt med stora håvar där vi
fick lägga ner pengar om vi ville bidra. Den här veckan skulle pengarna skänkas
till Filippinerna där en tsunami skapat stor förödelse för någon vecka sen. När de var
klara hällde de pengarna i en stor korg som prästen ställde på altaret.
Under tiden de gått runt och samlat in kollekt,hade prästinnan förberett mässan,
den så kallade nattvarden. Hon började med att be en bön högt och sedan
sjöng vi en psalm om nattvarden. Efter det sjöng vi en växelsång som farmor
försökte förklara för mig men som jag aldrig riktigt förstod.
När den tog slut bad alla bönen ”Vår fader” och därefter
gick de flesta fram och tog nattvarden. De fick med andra ord ta del av Jesu blod och
kropp. När alla hade fått nattvard, bad vi en tack bön. Därefter började vi sjunga
lovpsalmen som är både glädjerik och hoppfull. Sist men inte minst, välsignade
prästen oss och kyrkomusikern spelade ett sista musikstycke samtidigt som
alla reste på sig för att gå ut.
Avslutningsvis vill
jag bara berätta att även om jag är osäker på om jag är troende eller inte så
var kyrkobesöket mycket givande. Tyvärr glömde jag ta en bild så jag lånar en
ifrån Google istället.
.JPG) |
| http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Turinge_kyrka_(2).JPG |
Tack för att ni läste. Ge gärna feedback!
Med vänliga hälsningar,
Oscar Bergman sa11sa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar