Besöksrapport, Moské - Stephan Chaanine

Besöksrapport - Moské

Jag är uppvuxen i en mångkulturell liten förort i Tumba, nämligen Storvreten. Det är en riktigt suverän håla med en varierad samling människor från många delar av världen. Vi alla vet att olika kulturer och bakgrunder vanligen även innebär olika religioner. Kristna (ortodoxa, protestana, johannesdöpare, katoliker mm), Muslimer, Judar, Sikher, Buddhister är bara några få nämnvärda religiösa grupper i området. Trots dessa olikheter upplever jag att många människor (oavsett bakgrund, etnicitet, religion mm) accepterar sina grannar och medmänniskor.

När vi fick i uppgift att besöka olika religiösa platser slog mig tanke att besöka en moské direkt. Detta eftersom jag ända sedan barnsben varit nyfiken på hur det ser ut i en moské, hur ceremonierna tar sin form och hur mina muslimska vänner ber till sin gud i moskén.

Jag var medveten om det existerar en moské på medborgarplatsen som dock ligger lite avlägset. Den syns inte så värst mycket ifall man står på torget, eftersom den ligger på en kulle bakom flera stora träd och byggnader.

Jag och George bestämde oss för att pendla in till söder och promenera till Moskén häromveckan. När vi var framme vid Björns trädgård, en liten park vid Götgatan på Södermalm där det kryllar av poliser, syntes minaret till och vi kunde bekräfta att vi var på rätt väg. Minaret är ett stort torn i anslutning till Moskén. Uppe i Minaret finns en liten balkong som böneutroparen använder för att kalla alla muslimer till bönen, salat, som sker fem gånger om dagen. (Böneutropen är inte tillåtna i denna moské av många anledningar.)

Jag och George pallrade oss upp för alla trappor för att ta oss in till Moskén. Ingången var stor och det var enbart män som syntes till. Det fick oss att undra varför men vi frågade aldrig, eftersom vi var inställda på att inte ställa för många frågor. De kanske skulle uppfatta det som att vi riktade kritik mot deras religion, kultur och traditioner. Det var hursomhelst något jag inte är van vid eftersom jag är uppvuxen inom en någorlunda jämställd kyrka där både män och kvinnor får vistas och be i samma kyrka.

Vi tog av oss skorna vid skogränsen, ställde de i allmänna och gemensamma skohyllan och jag tänkte ”tur att jag tog på mig mina fula skor idag”.(haha skämt åsido). Vi gick in till ett kontor och meddelade två män att vi var här på besök - de välkomnade oss varmt, bad oss att stanna en stund för att åskåda kvällssalat (som skulle äga rum inom de närmaste minuterna) och hänvisade oss till bönerummet.

Precis utanför bönerummet fanns trappor ned till tvagningsrummet – det är där alla muslimska män och kvinnor utför den rituella tvagningen (man gör sig ren genom att tvätta ansiktet, armar och fötter). Som icke-muslimer behövde vi inte tvaga oss.

Bönerummet såg ut som en stor gympasal med en grön gräsmatta och i tystnad satt vi på mattan (benen var inte utsträckta mot qibla (mecka), vilket man ska undvika eftersom det betraktas som respektlöst) och väntade på att salat skulle börja. Det var rätt mycket folk där i blandade åldrar, mestadels äldre, men även några ungdomar.

En vitklädd man tog sig sedan in till rummet (imamen) och påbörjade kvällsbönen. Trots mina arabiska språkkunskaper kunde jag inte förmå mig att bilda ett sammanhang under bönen, så jag satt bara därbak med en känsla av obehaglig, vilket jag vanligen känner när jag inte riktigt förstår vad som sker. Därefter började församlingen helt plötsligt utföra ritualer – församlingen böjde sig framåt med händerna på knäna, böjde sina ben och gick sedan ned på knä. Väl nere på golvet placerade församlingen händerna på mattan och sedan sina huvuden mellan sina händer vid underlaget. Av respekt utförde Jag och George en bugning mot marken, men sedan insåg vi att det inte var nödvändigt alls då vi inte bekänner tron. Vi satte oss istället på knä och betraktade människorna tillbe sin gud.

När salat tog slut, förmodligen efter 30 minuter, fick vi en vänlig nickning av en medmänniska i salen som inte heller hade deltagit i bönen. Därefter tog vi oss till skohyllorna, satte på oss våra skor och lämnade den stora moskén. Även om jag inte fick någon uppenbarelse eller kände någon speciell känsla efter ceremonin, så var besöket i moskén verkligen en annorlunda upplevelse som fått mig att komma underfund med vad som verkligen är viktigt för mig. Vilket är att alla människor behandlas som jämlikar, oavsett trosuppfattning och andra olikheter… Precis som jag vädjar till Gud om styrka och förlåtelse i kyrkan, gör även människor detsamma i moskéer, i tempel, synagogor osv.

Det är viktigt att vi ser till att alla människor erbjuds möjligheten att få utöva sin religion fritt. Å andra sidan kan det vara svårt att anpassa en religion till olika samhällssituationer. En muslim kan exempelvis ha det lätt i Saudi Arabien där lagarna är islamanpassade, men i Sverige och många andra västerländska länder kan det vara svårare då t.ex böneutropen inte äger rum, då muslimer inte alltid har möjligheten att be exakt fem gånger om dagen eftersom jobb och skola står i vägen. Det är klart att alla ska ha rätten att utöva sin religion fritt, men samhället ska inte behöva anpassa sig utefter en religion. Det handlar snarare om att anpassa sin religion (inte i en extrem grad) till det samhälle man lever i.

Min utopi -

Jag alltid varit insatt i humanitära frågor och strävar konstant efter jämlikhet, respekt och tolerans människor sinsemellan. Vi får aldrig glömma att vi är en del av ett fint demokratiskt samhälle och vi finns här för att främja och förespråka demokrati. Vi finns här för att utveckla vår demokrati och vi finns här för att göra vår demokrati så rättvis som möjligt. 

Ökad kunskap ger ökad förståelse.

Jag har aldrig vägrat acceptera någon främmande människa, utan öppnat upp mig för alla typer av människor för att istället lära känna människan i fråga. Det beror nog på att jag alltid varit nyfiken på det främmande, och haft en vilja av att ständigt sträva efter kunskap om det främmande. En trygghet i sin egen kultur och religion gör det enklare att förhålla sig till religiösa olikheter och olikheter överlag.

Min utopi är en värld där jämlikhet, frihet, solidaritet, ömsesidig respekt, tillit och tolerans gentemot medmänniskor ska vara utgångspunkten.






Tack för att du läst rapporten, gör mig en tjänst å kommentera ... ;)


MVH


Stephan Chaanine. :)