Besöksrapport - Buddhistcenter Frida Nilsson

Tara Kadampa Buddhistcenter 

Söndagen den 3 november beslutade jag mig för att åka upp till Södermalm i Stockholm och besöka Tara Kadampa Buddistcenter. Jag och min pappa åkte upp tillsammans vilket var tur med tanke på mitt dåliga lokalsinne och att jag med största sannolikhet aldrig hade hittat dit själv. Vägen tid var väldigt krokig, då det var svårt att hitta dit, men efter många om och men så stod vi slutligen framför rätt dörr. Jag hade under veckan tagit mig en titt på deras hemsida och sett att de hade öppet hus och även en meditationskurs för nybörjare som var gratis att delta i just under denna söndag. Jag har alltid tyckt att meditation är ett väldigt intressant fenomen som jag har velat veta med om, men jag har aldrig riktigt kommit till skott med att göra det. Buddhismen består till stor del av meditation och jag tror att det är ett väldigt bra sätt för att komma till ro med sig själv och människorna i sin omgivning.

Tara Kadampa Buddistcenter låg i ett bostadshus på Bastugatan. I och med att centret låg en trappa ned så började jag tvivla på om vi verkligen hade kommit rätt. Men när vi äntligen stod framför dörren som hade deras loga på, så förstod vi att vi var på rätt plats. Väl inne i centret välkomnades vi av en väldigt vänlig kvinna som sade att vi precis hann till meditationskursen som skulle pågå under en halvtimme med start klockan 17:00. Vi log tacksamt och tog av oss våra ytterkläder. Efter det smög vi in i ett rum där ungefär 15 andra människor redan satt. Det var ett par tjejer i ungefär min ålder och sedan ett flertal vuxna, som var allt ifrån 30 år till 60 år. Längst fram i rummet stod ett bord med olika statyetter och andra buddhistiska symboler. Två saker som jag lade märke till var hur mjuk heltäckningsmattan var och stolarna var. Min pappa och jag satte oss ner längst bak i rummet då alla andra stolar var upptagna av andra förväntningsfulla personer.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, då jag aldrig innan hade deltagit i något som ens liknade meditation. Men jag visste att jag var spänd och nyfiken på vad som skulle komma att ske. Några minuter efter att vi hade satt oss steg en kvinna i ett orange tygskynke med röda detaljer in. Hon hade snaggat hår och ett stort leende på läpparna och jag förstod på en gång att hon var nunnan som skulle undervisa oss i konsten att meditera. Hon började med att önska oss alla välkomna, sade att hon hette Gen Jima och sedan fortsatte hon med att förklara vilka positiva effekter meditation kan ha för det vardagliga livet och i alla tänkbara situationer som man kan möta. Hon talade även om vikten av att finna ett inre lugn och ett positivt sinnelag för att kunna leva som en rofylld människa. Det som slog mig var hur passionerad och entusiastisk hon var och att hon hade ett ständigt leende på läpparna, vilket ledde till att jag bättre tog till mig av det hon ville säga.

Någon minut senare förklarade hon hur vi skulle meditera. Det vi skulle göra var en övning för att få en bra grund i sin meditation, men också för att i sin tur kunna fokusera på djupare frågor och fokusera på ett positivt sinnelag. Vi skulle fokusera på vår andning och hur det kändes i näsan när vi andades in och ut. Allt annat som skulle kunna distrahera oss skulle vi försöka sålla bort och endast tänka på andningen. Oavsett om det var tankar om vad vi skulle äta till middag eller vad vi skulle göra under morgondagen, så skulle vi ignorera dessa tankar. Om vi lyckades så skulle vi kunna komma till ett sinnelag fullt av ro och lugn. Samtliga personer satt med fötterna på golvet, händerna vilande i knät och med stängda ögon. Nunnan sade att det inte var något konstigt om sina tankar mot förmodan skulle börja sväva bort, då det nästan är oundvikligt innan man har lärt sig hur man ska fokusera på bästa sätt. Det gällde bara att komma bort från distraktionerna och komma tillbaka till det stadie där man var innan.

Jag kunde aldrig ha föreställt mig att en enkel andningsövning kunde ge så mycket som den gjorde. Det var lite konstigt, för jag hamnade sinnemässigt i det stadie som man befinner sig i precis innan man somnar. Med andra ord, det kändes som att jag drömde, men samtidigt hade jag kontroll över situationen och kunde med lätthet komma upp till "ytan" igen. I början av de ungefärliga 15 minuterna som vi satt och blundade, gick de första 5 minuterna riktigt bra och jag kände att jag verkligen fick fokus och hittade till det rofyllda. Men efter det så var det som att jag tappade kontrollen och svävade iväg, utan att riktigt förstå hur det kunde bli så. Jag kände att jag satt på stolen och att jag hade mina händer tillrättalagda i mitt knä, men mitt sinne var någon annanstans. Under meditationens gång påminde nunnan oss ständigt om att försöka endast fokusera på andningen och inget annat. Men det var mycket svårare än vad jag trodde att det skulle vara. Jag hade av någon anledning fått för mig att det skulle vara hur enkelt som helst att bara tänka på en sak, men det var lättare sagt än gjort.

Efter att tiden hade gått talade nunnan om för oss att vi långsamt kunde öppna ögonen och andas som vanligt igen. Det som var intressant med det var att när jag öppnade ögonen så sved mina ögon väldigt mycket, precis som de kan göra när man har vaknat efter en tids sömn. Dessutom kändes min hals väldigt torr och det kändes som att all energi hade tagits ifrån mig. Jag kände mig helt utmattad och som att jag hade genomgått sju svåra år. Jag antar att det berodde på att jag hade fokuserat så hårt på min andning att allting annat hamnade i andra hand och det tog förmodligen på mina krafter något enormt. När vi var klara tackade nunnan oss för att vi hade tagit oss tid att komma dit och sedan reste vi oss upp och tog riktning mot vår bil som var parkerad ett par minuter bort.

Det var ett otroligt fascinerande besök som jag kände att jag lärde mig mycket av. Trots att jag endast genomförde en grundövning, så kände jag ändå att jag fick mersmak. Övningen fick mig att öppna ögonen för just meditation och buddhismen ännu mer än förut. Tara Kadampa Buddhistcenter var en väldigt trevlig plats, med en varm och hemtrevligt atmosfär som gjorde att jag kände mig väldigt välkommen. Det kändes med andra ord nästintill som att jag hade kommit hem till någon och det gjorde att det kändes ännu mer intimt och personligt. Att det finns sådana här platser tror jag är väldigt viktigt för inte bara buddhister men också för sådana som jag, som är intresserad av att få reda på mer om religionen och dess olika delar. Alla i personalen framstod som väldigt glada och varma och det kändes som en viktig del för att komma in i rätt känsla och tankesätt. Jag som person är väldigt öppen för alla olika religioner och jag finner det väldigt givande att få ta del av andra trossystem för att kunna få en större förståelse för olika personer med olika etniciteter och religioner.

Jag har alltid tyckt att buddhismen har varit en intressant religion som har mycket som tilltalar just mig och jag tror att många personer skulle känna liknande känslor om också de fick uppleva det som jag fick under söndagen. Det faktum att buddhister ägnar större delen av sitt liv åt meditation och böner är något väldigt beundransvärt enligt mig. Att vara så pass inne i sin tro och sitt levnadssätt att alla andra handlingar hamnar i andra hand, är något som jag personligen inte skulle kunna leva med. Jag är en allt för social och glad människa att jag inte riktigt kan identifiera mig med det livet och den tron. Jag säger inte att det buddhister gör är fel på något sätt, men för mig så känns det som att jag aldrig riktigt skulle kunna bli en renodlad buddhist.

Däremot är meditationsdelen av buddhismen mer tilltalande för mig. Jag tycker om det faktum att man kan ta ungefär en halvtimme av varje dygn till att meditera för att på så sätt få ro och lugn i sitt inre. Meditationen är långt ifrån allt som innefattas i religionen och det är bara en bråkdel av läran, men i och med att jag inte är troende på något sätt så tror jag att det skulle vara svårt för mig att fullfölja allt som religionen innebär. Precis som i samtliga religioner så kräver det en vilja och en beslutsamhet för att kunna göra allt på bästa möjliga sätt. På ett sätt så avundas jag de som tror på någon form av gudomlig kraft då dessa personer har något att vända sig till om de känner att de behöver lite mer stöd än vanligt eller annan hjälp. Det är något som jag saknar när jag inte är troende, men samtidigt så har jag inte riktigt behovet av att ha det heller. Jag känner att jag har klarat mig ganska bra än så länge utan det.