Tredje besöksrapport - Sankt Birgitta klostret

Den 26 november begav jag mig till Birgitta systrarnas kloster i Djursholm tillsammans med Malin, Martin och Refel. Vi hade bestämt tidigare att vi skulle åka dit inför eftermiddagsbönen (Vesper) kl. 16:10. Under den långa färden dit var de flesta utav oss nervösa och visste inte vad som förväntades. Jag hade hört talas om Birgitta systrarna förut men hade ingen aning om vilken livsåskådning eller inriktning de praktiserade.

 

Från Google

När vi kom fram insåg vi att klostret bestod utav ett stort område med flertal hus. Ingen information eller riktning till vart vi skulle gjorde oss rätt vilsna och det tog ett tag innan vi stötte på någon. Hon visade sig vara dottern till en av de pensionärerna som bodde i området och förklarade för oss att det brukade bli rätt ödsligt under den här tiden på dagen. Hon hämtade en syster till oss som hänvisade till det rätta huset och kapprummet där vi skulle ta av oss ytterkläder och skor. Sedan tog vi oss en trappa ner till kapellet där två systrar redan satt på knä och bad. Vi fick sätta oss längst fram av de fem rader ensamma bänkar som stod och vänta på att bönen skulle börja. Det var knäpptyst i salen och vi försökte bevara tystnaden men misslyckades förfärligt när magar började kurra.

En efter en kom systrarna in och satte sig bredvid varandra, innan de satte sig bugade dem snabbt mot altaret. Efter klockorna hade ringt införde de bönen med ett mantra. Detta mantra bestod utav ”välsignad maria, vår moder, be för oss syndare” sedan var det några ord om att ”be för kvinnorna” och sen började allting om igen. Det upprepades om och om igen och jag tappade intresset efter tredje gången. Jag började istället kika runt i kapellet som bestod utav vita väggar, trätak och stengolv. Altaret framför oss hade ett stenbord med två tända ljus på, bakom bordet hängde en trä täljd Jesus på korset. Till höger om altaret var systrarna och till vänster fanns det lite ljus samt en staty utav Maria. Bakom oss stod de tomma bänkarna och dörren ut.

 

Från Google, för lat för att hitta en bättre bild...

Systrarna kanske var tio stycken och alla såg och lät likadana ut. Efter att ha upprepat detta mantra för 20 minuter så började de sjunga istället. Hörde inte riktigt vad de sjöng eftersom tonen låg på falsett, men jag insåg ganska snabbt att sången liksom mantran upprepades. Efter att ha sjungit så började de med samma mantra igen och timmen kändes bara lång. Efter att ha växlat mellan sång och mantra var det slut efter en timme, då reste sig systrarna på sig och steg två och två ut ur kapellet. Vi reste på oss och gick till kapprummet för att klä på oss och lämna stället. När vi kom ut var vi rätt upprymda och glada, vi tog några bilder och sen började gå mot bussen. Ingen av oss verkade ha fått en uppenbarelse eller ny syn på livet utan var snarare mer intresserade utav vad vi skulle äta till middag.

Bönen som var en timme lång kändes mycket längre. Mestadels för att vi satt alldeles stilla och tysta för att lyssna på deras bön samt att upprepningen utav mantrat bara gjorde en seg och trött. Det enda jag tänkte på under det hela var ”när det skulle sluta” och varför man ödslar så mycket tid. Dem kanske mår bättre och blir lyckligare utav att be tre gånger varenda dag, vad vet jag? Men jag ska säga dig att jag aldrig såg någon av dem le eller se det minsta glad ut. När vi kom ut så låg inte mina tankar alls på religionen eller systrarna, jag var bara glad att det var slut.