Mitt tredje besök: luthersk kyrka (Min kyrka)

 

Den tredje advent begav jag mig till min lokala kyrka, Engelbrektskyrkan, som ligger fem minuter ifrån där jag bor. Engelbrektskyrkan är en luthersk kyrka och den ligger även nära den ortodoxa kyrkan som jag besökte förra söndagen. Jag hade kollat på hemsidan kvällen innan där det stod att det skulle vara en vanlig gudstjänst klockan elva, så jag begav mig dit nästa morgon (söndagen den 15 december).  Jag hade inga större förväntningar gällande söndagens besökstryck i kyrkan då det vanligtvis inte är väldigt mycket folk där.

När jag anlände till kyrkan ett fåtal minuter innan, blev jag lite förvånad över att det faktiskt satt omkring hundra personer i kyrkan. Precis där jag kom in, stod det fyra damer som jobbade i församlingen (det syntes på deras klädsel) varav en av dem räckte mig en psalmbok med dagens program och även ett jubileumsprogram instoppat i mitten av boken. Jag tackade och gick och satte mig relativt långt fram, då jag idag kände mig i en tryggare situation än i jämförelse med de andra besöken av den enkla anledningen att jag varit i denna kyrka hur många gånger som helst. Någon som även kan läggas till är att Engelbrekts församling fyller 100 år, därav Jubileumshäftet som vi i början fick.

Gudstjänsten, som beräknades vara drygt en timme och en kvart, började med att prästen läste en psalm och berättade även vad dagens kollekt skulle gå till. Den skulle gå till ”Svenska Kyrkans Unga”. Jag blev först lite ställd då det sista mamma hade sagt till mig innan jag gick till kyrkan var: ”Här, ta de här pengarna också. Kollekten kommer säkert gå till ungdomar av något slag.” Hur som helst, så var denna präst tydligen ny inom yrket, det märktes dock knappt, tyckte jag. Det var en gång som hon sa något fel, annars var hon väldigt duktig! Hon fortsatte med att säga ”Låt oss bedja” för att sedan be en bön samt att högläsa ett avsnitt ur Bibeln. Samtidigt som detta sker, ringer kyrkklockorna. Efter detta var det dags för den så kallade Trosbekännelsen och då var det obligatoriskt att stå upp. Jag tycker det alltid är mycket bättre att ha ett program framför sig så man vet vad som kommer härnäst, när man ska stå upp, m.m.

Vi sjöng psalm 109 ur Psalmboken: ”Det susar genom livets strid”. Självfallet bestod melodin av en man som spelade på orgel. Idag användes endast den lilla orgeln, framme vid scenen istället för den stora, uppe på läktaren.  Jag kan beskriva hur kyrkan såg ut. Jag har lagt in flera bilder på både kyrkans ut- och insida. Precis som i de allra flesta kyrkor, kommer man in i mitten eller längst bak i kyrkan, beroende på vilken ingång man tar. Huvudingången ligger i mitten av kyrkan, strategiskt placerad. Precis som man delvis kan urskilja på bilderna, är det väldigt många bänkar på det nedre planet och det finns även en övervåning, läktaren, där man kan sitta. Här sitter till exempel föräldrarna när barnen har avslutning i juni. I mitten av läktaren finns orgeln. Sitter man, som de flesta, på det nedre planet och tittar framåt är det ganska simpelt inrett. Till vänster finns en nödutgång och även ljus som man kan tända med två små bord på varsin sida. På höger sida om ljusen (längst mot mitten) kan man skriva i en liten bok till vem man tillägnar ljuset och på den vänstra sidan kan man önska olika personer som de vill att man ska ha med i Tillkännagivandena. I mitten finns scenen och halvt gömd bakom hade de placerat den årliga krubban. Längst fram är hela den främre väggen ett konstverk som avbildar Jesus på korset. Två stolar var utställda vid krubban för prästerna och till höger fanns den mindre orgeln.

 

 

När alla sjungit klart, satte vi oss ned och prästen började berätta om vikten att vara en god medmänniska. Dagens tema var ”Vägröjaren” och dagens symbol var en yxa att röja vägen med. ”Att bana väg för Herren, för Jesus…” började hon med. Snabbt kom hon in på Johannes Döparen som hon inte riktigt visste vad hon tyckte om honom. ”Johannes Döparen banar väg för Jesus.” Sedan började hon prata i Robin Hood-liknande formler, såsom att ”ta från de rika, ge till de fattiga”, något som var centralt idag, så här till julen. Engelbrektskyrkan ligger på Östermalm, ett fashionabelt och omdiskuterat område, där merparten av invånarna i området består av förmögna personer eller personer som ärvt en stor summa pengar. Just därför var det smart av henne att tala om hur viktigt det är att ge till ”de som fattiga och nödställda” som hon uttryckte sig meningen därpå i och med att det i kyrkan satt lokala Östermalmsbor som för det mesta har en del pengar, kläder, saker av värde att ge till de behövande, speciellt i sådana här tider. Bland de som alltså befann sig i kyrkan, lyssnade alla och tog (förhoppningsvis) åt sig av vad hon hade att säga till oss inom just detta ämnesområde.

När hon kommit till punkt, var det dags för en ny bön för att sedan kort därpå stå upp och höra hennes högläsning ännu en gång. Hon fortsatte på det påbörjade ämnet och sa bland annat en mening som satte sig kvar ett bra tag i mina tankar: ”Det finns idag gott om gapiga och skräniga människor.” Detta är något jag idag reagerat på, hur orättvist samhället idag är på olika fronter. Hon predikade om orättvisor män och kvinnor sinsemellan, fattiga och rika, och så vidare. Hon återkom till symbolen yxan och kom senare in på temat jul och likaså Jesus bakgrund.

Det var nu dags för en ny psalm, psalm nummer 755 (”Vila i mig” (”Lita på mig”)) och orgeln satte ännu en gång igång med att spela melodin. Just den här sången tyckte jag var väldigt fin och hade en fin text. När sista tonen spelats klart, var det dags för Trosbekännelsen då alla i kör läste upp texten från programhäftet. I programmet var det en ” * ” bredvid, vilket innebar att alla skulle stå upp.  Prästen nämnde även de ljus som på vänster sida fanns och som man kunde tända och drog sedan en koppling till det som nu kom: Tillkännagivanden. Detta var ett moment då en kvinna som jobbade i församlingen ställde sig vid ljusen och tände ett nytt ljus för varje namn som den nya prästen läste upp från scenen. Ingen förstod riktigt vilka dessa personer var, förrän prästen i efterhand förklarade att dessa namn var namn på personer som jobbat i församlingen som avlidit. Det jag minns från just den här delen var en 82årig kvinna som jobbat i Engelbrekts församling väldigt länge och som nyligen hade somnat in.

Vid det här laget har ungefär halva gudstjänsten gått och det är dags för en ny psalm från psalmboken: Psalm nummer 39, ”Jesus från Nasaret går här fram” där raden ”Himmelriket är nära” flera gånger repeterades. Prästen sade till i förväg att medan denna psalm sjungs, kommer volontärer i kyrkan gå runt med kollekten. Under hela denna timme hade prästerna varit två stycken och nu var det den andra som tog över. Hon förklarade att det nu var dags för ”Bön om förlåtelse” och alla läste upp från programmet. Sedan sa hon ”Du är förlåten.” och vi fortsatte genom att läsa upp tackbönen:

”Tack, Gud, för din förlåtelse. Tack för att du alltid öppnar nya vägar.

Om så världens och vår egen smärta kvarstår är det alltid i dig som

vi lever, rör oss och är till.”

Nu var det dags för psalm 73: ”Vi till ditt altarbord bär fram”. Under denna sång var jag tvungen att fnissa till lite då raden ”gör oss till ett bröd” sjöngs i kör. Efter att denna sång sjungits klart, stod alla upp för att det var dags för Lovsägelsen. Prästen började med att i falsett sjunga en rad, sedan var det vår tur, sedan ytterligare en gång prästen och till sist avslutade vi. Vi stod kvar för att sjunga sången ”Helig” där jag direkt kände igen raden ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn”. Dock var det lite annorlunda då musiken endast bestod av våra röster och orgeln.

Vi satte oss ned och nu stod Nattvardsbön med förbön näst på tur. Som vanligt började prästen att sjunga och sedan kompletterade vi med våra röster. Det är fortfarande den andra prästen som sjunger och den första prästen stiger fram och börjar be medan den andra förbereder för Nattvarden. Båda prästerna var två stycken, relativt unga, kvinnor. De avslutade med Herrens bön som vi alla sjöng tillsammans. Just denna del var nog den längsta, det var många steg som skulle färdigställas innan det blev dags för själva ”Måltiden”.  Medan den ena prästen läste högt från programmet och vi svarade, bröt den andra prästen av en bit för varje del vi läste upp. Detta kallades för ”Brödbrytelsen”, ett namn som säger sig självt.

Efter detta var det dags för ”Herrens frid” och därpå sjöng vi ”O Guds Lamm”. Sedan var det dags, för de som ville, att komma fram och få en bit bröd och dricka lite vin. Det var kul att titta på hur olika folk gjorde med brödet: Vissa åt upp det och sedan drack en klunk vin medan andra doppade själva brödet i vinet för i mån om att mjuka upp det. I och med att jag, just idag, var där i utbildningssyfte, satt jag kvar och iakttog istället.  Även denna gång var jag inte beredd på att det skulle bildas en kö som gick genom minst halva kyrkan. När den sista människan i kön fått sin brödbit och sitt vin, gjorde prästerna denna ritual på varandra och tog sedan en kort paus.

När jag satt där bredvid och tittade mig omkring blev jag lite känslosam på insidan över just den här platsen. Allting var så fint och det är få gånger jag ser så många svenskar på en och samma gång i religiösa sammanhang. Jag varken hörde eller såg en enda smartphone från början till slut och det var tyst bland de som satt ned. Det som också bidrog till känslorna var att jag fick upp en massa minnen från vad jag har gjort i den här församlingen. Allt från den där så kallade ”bak-och-prat-kursen” för många år sedan till alla avslutningar och tid som tillbringades i just denna kyrka under tiden jag gick i tyska skolan som ligger bredvid kyrkan. Det var ändå tolv år som jag gick på den skolan. Alla Lucia-konserter under åren och alla gudstjänster och nu använde jag denna plats för att göra en besöksrapport. ”Vart har åren tagit vägen?” som min mamma alltid brukar säga, senaste gången var igår kväll. Denna kyrka är en av få platser, jag hittills besökt på jorden, där jag känner mig hemma. Min kyrka. Mitt område. Det var nästan så jag inte ville gå därifrån när det var slut. Men jag var tvungen då alla ungdomar jag tidigare lagt märke till, skulle ha någon form av konfirmationsträff.

I alla fall, efter att måltids-ceremonin var slut, var det inte mycket kvar av programmet. Prästen sade något i stil med ”Vi har tagit emot välsignelsen.” Sedan stod vi upp en sista gång för att sjunga psalm 111 (”Kristus kommer – Davids son”).  Vi fortsatte att stå upp för att det var dags för en välsignelse. Det sista som gjordes innan det var dags att gå var att det så kallade ”Postludium:et” spelades upp från den lilla orgeln på höger sida. När sista tonen blev tyst, steg de båda prästerna fram, bugade sig framför Jesus som är avmålad på hela främre väggen, och sade ”Låt oss gå i frid.”

Jag tror inte att det för mig hade kunnat bli ett finare avslut på denna uppgift i ämnet religion. Jag började för två söndagar sedan med att den första advent besöka en katolsk kyrka. Förra söndagen, den andra advent, en ortodox kyrka och idag, den tredje advent avslutade jag med min lutherska kyrka, Engelbrektskyrkan.

Tack för mig!

Sophie, HU12

(2013-12-15)