Mitt andra besök: grekisk, ortodox kyrka

Jag kan börja med att nämna att det från början var tänkt att jag skulle följa med en av mina bästa vänner och hennes familj till deras kyrka (de är mormoner). Men i och med att hon i veckan fick sin fot opererad, blev detta inställt i sista minuten och jag fick planera in ett annat besök. Jag kom ganska snabbt fram till att jag ville besöka den svensk-grekiska kyrkan vid namn ”Sankt Georgios Kyrka”. Kyrkan ligger i området precis mellan där jag nu bor och där min pappa för några år sedan bodde och jag känner till området väl. När pappa bodde fem minuter från denna kyrka, minns jag hur jag fascinerades av alla dessa greker som kom och gick varje söndag, men jag gick aldrig in och besökte byggnaden, trots att jag passerade kyrkan dagligen och var så pass nyfiken.

Hur som helst, söndagen den 8 december (andra advent) begav jag mig dit. Jag hade kvällen innan läst på lite för att inte vara helt ”borta” under gudstjänsten. Det roliga var att det på deras hemsida stod att det skulle vara ”24:e Söndagen efter Pingst. Gudomlig liturgi på svenska klockan 10:00”, men i själva verket slutade det med att jag satt där inne och lyssnade på en gudstjänst på grekiska i två och en halv timme. Även detta var ett litet söndagsäventyr, precis som förra veckan då jag befann mig i en katolsk kyrka med en gudstjänst på arabiska i en och en halv timme. När jag kom hem efteråt var jag helt slut, det var faktiskt ganska ansträngande att sitta och le och försöka begripa någonting i över två och en halv timme, på grekiska dessutom. Det kan verka lättare än vad det låter.

Jag kastade på mig min finaste klädsel och begav mig till kyrkan i god tid, då jag lärde mig efter förra veckans besök att det kan vara bra att vara på plats någon halvtimme innan ceremonin sätter igång, dels för att få bra platser och dels för att slippa stressa, något som idag gått till överdrift. Som ovan skrivet, började gudstjänsten klockan 10 och jag var på plats tjugo i tio. Efter att ha stigit in i värmen, kollar jag runt lite och slår mig sedan ner på fjärde raden, längst ut på kanten, något som jag senare ångrar till viss del. Precis vid gången med en fin, röd matta där alla kom gåendes. Detta var å andra sidan fördelen med platsen, att jag på så sätt kunde kolla in vad alla gjorde, hur alla såg ut, etc.

 

Jag tycker alltid att kyrkor ser betydligt större ut på insidan än vad de gör på utsidan och denna byggnad var inte ett undantag. När jag kommer in, sitter det en handfull människor utspridda på de många träbänkar som är uppställda på höger och vänster sida. Det fanns inte någon läktare högre upp, vad jag kunde se. Det är, som i de allra flesta kyrkor, enormt högt i tak och jag lägger snabbt märke till det klara ekot som uppstår vid minsta ljud. De som jobbar i kyrkan springer fram och tillbaka och förbereder det sista inför gudstjänsten medan jag sitter lugnt och tittar mig omkring och har ingen aning om vad jag nyss kommer att ge mig in på.

Det jag förväntade mig var att det skulle bli en del lyssnande och att man hade stor respekt för en så kallad biskop. Den ortodoxa inriktningen är känd för att följa olika skrifter, beroende på vilken religion kyrkan är kategoriserad i. Jag hade ställt in mig på att det skulle bli en gudstjänst på mellan två och tre timmar och att det skulle vara grekiska inslag, men inte att allting skulle vara på grekiska, trots att det på hemsidan stod att det ska vara på svenska. Allting var, på det stora hela, som förväntat, bara det att de tog mina tankar ett steg längre. Eller två. Eller tre.

Framför mig ser jag till vänster en nödutgång och ett tomt bord bredvid. Vänder jag blicken framåt, ser jag två slags ”tavlor” med porträtt av Jesus på, dit folk kom och bad och tackade genom hela gudstjänstens gång. Istället för att bara sätta sig ned, gick man fram och gjorde den typiska korstecknet och sedan placerade personen ansiktet närmare och vidrörde försiktigt konstverket. Efter att man gjort det, tände man ett ljus och ställde det bland de andra ljusen. En sak jag lade märke till i och med detta var att kvinnorna alltid gick först och tände ljusen, bara en detalj vid sidan om. Det gjordes också framme, fast om jag inte är helt ”ute och cyklar”, kunde man gå och tända ljus längst bak i kyrkan också.

Sedan gick man och satte sig ned på sin plats. Alla som kom till ceremonin gjorde detta. I början kändes det lite konstigt att alla gick fram och tände ljus medan jag bara satt kvar, men jag visste inte vad jag skulle göra, vilket var en av anledningarna varför jag tidigt bestämde mig för att bara sitta helt still från början till slut. Det stod några personer framme i höger hörna och vände fram och tillbaka på en slags bokhylla med böcker de skulle sjunga och läsa ifrån. Jag var fascinerad över hur de kunde allting så perfekt, ingen gjorde någon så kallad ”tabbe”, vilket är lätt hänt. Längst fram i mitten fanns det stora dörrar där biskopen skulle gå in och ut. På dörrarna hade man målat olika religiösa gestalter. Fönstren ovanför var målade i de flesta färgglada färger man kan föreställa sig medan fönstren på sidorna inte var målade över huvud taget. Trots att det var andra advent, kunde jag inte skymta en endaste liten juldekoration. Detta kan bero på att de flesta ortodoxa personer, i alla fall de som är ortodoxa kristna, firar jul den sjunde januari, så det är inte riktigt dags än, om vi säger så.

Anledningen till varför jag ångrade att jag satt så pass långt fram var för att det tog mig en dryg halvtimme innan jag begrep grekernas rutiner. Men i och med att jag valde att gå in med ett öppet sinne och bara sitta kvar helt neutralt och bara le, märkte jag att jag gav ett ganska konstigt intryck. Det som räddade mig lite var att jag inte har blont hår och blåa ögon och därmed, visuellt sett, smälte in betydligt bättre än vad jag gjorde förra söndagen (Jag ser mer grekisk ut än vad jag ser arabisk ut.). Jag upplevde det dock som att efter ett tag så förstod grekerna runtomkring mig att jag satt och antecknade och var helt tyst och jag måste vara på något slags studiebesök.

Klockan slår tio och ceremonin börjar. Vid det här laget är vi omkring tjugo personer i salen. Men jag visste att det under den långa gudstjänstens gång kommer att komma betydligt fler personer. Alla är greker, utom jag då, men det behövde ju ingen veta. Jag lekte smidig och satt tyst och försökte ta in så mycket intryck som möjligt. Denna lilla kör, bestående av fem män och en kvinna, började sjunga olika sånger ur deras enorma böcker. En onödig detalj var att jag inte kunde låta bli att lägga märke till att en av de fem männen var (enligt mig) väldigt lik Mr. Bean. Jag märker ganska snabbt att jag hamnat i en helt annan kultur och en helt annan föreställning än vad jag trodde från början, men det gjorde inte mig någonting. Inte då i alla fall. Hur denna kör orkade stå och sjunga på det viset i två och en halv timme är för mig fortfarande, fyra timmar senare, helt obegripligt. Men det var fint. Även om det blev lite jobbigt efter ett tag.

In kommer två stycken grekiska, äldre herrar i heltäckande, svarta dräkter med varsin svart huvudbonad på huvudet och försvinner sedan bakom denna dörr med porträtt målade över sig. När jag tänker efter, så är jag ganska säker på att det är en obligatorisk del för alla som jobbar inom den kyrkan, att buga och hälsa på Jesus ordentligt innan man går och byter om och förbereder sig. Det var inte en enda person som inte gjorde det. Precis som förra veckan var det en del som stod upp, jag lade märke till några specifika personer som stod upp nästan hela tiden, medan majoriteten stod upp lite när som helst. Efter cirka en och en halv timme ser jag ett tydligt mönster. Denne biskop, som dök upp lite här och var, var ju den centrala personen och så fort han vände bort sin rygg och visade besökarna sitt ansikte, ställde sig genast alla upp. Denna omtalade biskop var väldigt lång, säkert 1,90m, och hade på sig en lång, heltäckande vit rock med gyllene detaljer och över det hade han en ljusgrön rock, även denna med gyllene detaljer. Det var lite magiskt att se faktiskt. När han visade sin framsida, ställde sig genast varenda en i kyrkan upp och så fort som han vände sig om för att antingen säga något eller för att gå, så satte sig en stor del ner. Sedan fanns det, som tidigare nämnt, en del som fortsatte att stå upp för att visa sin respekt på bland annat det sättet.

Det här språket grekiska var lite kul att lyssna på. Jag har varit i Grekland tidigare, men jag har aldrig suttit och lyssnat oavbrutet på språket i två och en halv timme. I mina öron lät det som en blandning mellan spanska med en finsk accent typ, lite svårt att förklara. Men det var roligt att lyssna och försöka att förstå så gott jag kunde. Vissa ord kunde jag snappa ord: Jesus, Maria, ortodox, Profet, Kristus, Apollo. Jag visste även att ”ne” betyder ”ja” på grekiska, något som hördes ett fåtal gånger under ceremonin. Hur knäppt det än låter, men i ärlighetens namn förstod jag mer arabiska förra veckan än vad jag idag begrep grekiska. Kören sjöng hela tiden, kontinuerligt. Parallellt medan de sjunger, springer det tre kvinnor med mat som de ställer på det första bordet precis vid nödutgången. Vad det var för mat, är jag osäker på, men det såg ut som några slags bullar/bröd. Det fanns även ett andra bord längre bort, mittemot där kören stod, där en av kvinnorna sprang och ställde röda och vita blommor, varpå det var först i slutet av ceremonin som jag begrep vad dessa blommor skulle användas till.

Hela tiden kommer det mer och mer folk samtidigt som kören fortsätter med sina sånger. För att vara helt ärlig, jag respekterar att alla är olika och att vissa är mer insatta i sina religioner än vad andra är. Men att sammanlagt spendera tre timmar i kyrkan (räknar med deras lilla ”efterfest” med bröden, etc.) varje söndag är för mig obegripligt. Om det hade varit lite mer underhållning i det hela, hade det inte varit lika outhärdligt (det blev nästintill outhärdligt efter två timmar). Kören var ganska opersonlig, de hade sin egen lilla samling och det var visserligen kanske meningen, men ändå. Men det var verkligen inte underhållning för mig att sitta och lyssna på grekisk, religiös sång i två och en halv timme, det var inte det, oavsett hur fint de sjöng och hur fin kyrkan var. Grekerna verkade dessutom lite trångsynta gentemot nykomlingar som jag, men det är bara de som förlorar på det, inte jag. Men även om jag hade, förmodligen den mest otrevliga familjen i historien, bredvid mig så fortsatte jag ändå bara att leka trevlig fastän jag efter två timmar bara ville gå ut därifrån.

 

Efter ännu mer sjungande, kom biskopen ut och ställde sig i mittgången, bara någon meter ifrån där jag satt. Han höll ett silvrigt ting, som såg ut som en bok, framför sitt ansikte och folk ställde sig i ett långt led för att sedan få komma fram och vidröra både boken, men även honom på ett lite försiktigt sätt. När hela ledet var färdigt, gick han och lade ifrån detta silvriga objekt som han hållit för sitt ansikte och försvann kort därpå.  Av kön att döma, rörde det sig nu om cirka 60 personer i kyrkan. En liten stund senare började kvinnan i kören att sjunga ett eget litet solo. Det hände att enbart hon sjöng ungefär tre-fyra gånger under hela gudstjänsten.

När det gått ytterligare en stund, kommer biskopen ut igen med en rökig bjällra i högerhanden. Han går igenom hela mittgången förbi oss och sprider denna rök som luktar som en blandning mellan kol och tvål. Vissa började hosta av lukten. Jag ville bara andas in luften ännu djupare, men lyckades ändå hejda mig, ifall att den på något sätt skulle vara farlig i för stora mängder eller så. Jag var ju trots allt ”nykomling” och hade ingen aning om vad det var som pågick. Kören fortsatte med sina sånger.

Meningen för mig med den här uppgiften var att försöka förstå olika religioner genom att delta på sådana här typer av gudstjänster och se hur människor förhåller sig men även genom att lyssna på vad de talar om och vad de tror på. I det här besöket uteslöt jag den andra delen, vad de sa, m.m. då ju allting var på grekiska och jag istället koncentrerade mig på att läsa av människorna. Åldersmässigt var det en övervägande majoritet av äldre greker som var där. Men det var även en ganska stor del människor i tjugo- eller trettioårsåldern. Alla hade satt på sig sina finaste kläder, jag med. Jag kände mig lite som en minoritet i en majoritet. I och med att kyrkan är en slags samlingsplats för grekerna och deras relativt stora familjer, så var det även en del barn där som senare fick komma fram till biskopen och hans medhjälpare. När det blev dags för biskopen att komma ut igen, så hade han med sig två yngre killar, en i en blå, heltäckande mantel och den andre i en likadan dräkt, fast röd istället för blå. Dessa pojkar höll i varsin ljusstav och ställde sig på varsin sida av biskopen, som själv stod i mitten och högläste ur bibeln. 

 

När drygt två timmar gått börjar jag inse att den bild jag hade av ortodoxa innan det här besökte gjordes, visade sig vara sann till övervägande del. Kören som sjöng konstant i två timmars tid, använde sig enbart av skrifterna, samma sak med biskopen och sina medhjälpare. Vid det här laget börjar sångerna att övergå i långa toner snarare än vanliga ord. Biskopen återvänder, denna gång med ett tredje lager på sig. Han har nu lagt till ett svart litet skynke över det han hade på sig innan. Han har även med sig den tvåldoftande bjällran ännu en gång, men han sprider denna gång endast doften i en cirkel där han befinner sig och kommer denna gång inte ut till oss i bänkraderna.  Det var lite synd, då jag ju gillade den lukten, som strax därpå i alla fall spred sig ut till vi som satt ned. Nu hade kyrkan dessutom blivit helt full när jag vände mig bakåt för första gången på ett bra tag för att se hur många det faktiskt var i kyrkan.

Det började nu närma sig slutet av ceremonin och kvinnan i kören började läsa upp från ett blad hon höll i handen och strax därpå började biskopen av någon anledning vinka med en röd filt. Mot slutet av gudstjänsten gick allting så himla fort. Varför kunde de inte ha delat upp programmet lite jämnare så att det hade kunnat hända lite mer roliga saker under de två första timmarna? Hur som helst, så hann jag knappt tänka klart tanken förrän de började skicka runt den här lilla kollekten som man lägger pengar i och då förstod jag att det började lida mot sitt slut. Efter att de gått runt ett varv, så läste kvinnan upp från samma blad som tidigare, troligen en annan text dock. Fast det kunde ju inte jag avgöra, de kunde lika bra ha läst samma text hundra gånger utan att jag hade haft en aning om det.

När jag efter ett tag kände att det måste vara slut snart, var jag tvungen att ta upp min mobil för att kolla vad klockan var. Den var 12.11. Alltså måste det nästan vara slut. Det var då det var dags för Nattvarden, vilket är en av de viktigaste delarna hos de ortodoxa människorna. Först var det barnen som gick fram med varsin vuxen, därefter gick de vuxna fram till biskopen. Kören sjunger fortfarande i bakgrunden. De blommor som tidigare ställdes på bordet togs sedan fram till mitten av ”scenen” och var till minne av någon viktig person, jag förstod aldrig riktigt vem dessvärre. Just som alla reser sig upp och som det är dags att gå hem, svimmar en kvinna där framme och får genast hjälp av ett dussin personer. Jag beger mig hem direkt med helt nya kunskaper i huvudet! Förra veckan besökte jag en katolsk kyrka, idag en ortodox, nästa besök blir antagligen en luthersk! Fortsättning följer : )

Sophie Brackenhoff, HU12

(2013-12-08)