Besöksrapport - Ellenor Hamrelius

Nykvarnskyrkan

Jag och tre andra bestämde oss för att besöka Nykvarnskyrkan för att ta del av gudstjänsten i onsdags. Vi alla hade olika erfarenheter utav den svenska kyrkan då vissa har konfirmerat sig och andra bara hade varit där under ett antal evenemang. Jag själv besökte kyrkan väldigt ofta när jag var yngre då jag deltog i kyrkokören samt var min pappas sida religiös.

När vi kom fram till Nykvarn centrum började jag tänka efter vad en gudstjänst egentligen består av samt hoppades jag på att vi inte skulle sticka ut från mängden. Med fickan full av småmynt till kollekten i kyrkan begav vi oss mot kyrkan. Kyrkan i fråga liknade ingen traditionell kyrka utan såg snarare ut som en vanlig tvåplans lokal.

Väl inne hängde vi av oss ytterkläderna och tog av oss skorna efter att ha sett andra göra samma sak. Prästen hälsade oss glatt välkomna med öppna armar och vi tog plats på rad tre med varsin stol. Altaret var ett väldigt enkelt altare då ett simpelt bord stod i mitten och ett träkors stod till höger om det. Det var vanliga träväggar, det fanns dock inga bilder vad jag kunde se på Jesus eller hans lärjungar.

Prästen började tala skämtsamt om att han vanligtvis var väldigt tillbakadragen och uttryckte sig bäst genom att sjunga psalmer. Stämningen blev rätt lugn och avslappnad efter detta vilket fortsatte genom syndabekännelsen och bönen som alla deltog i. Därefter försökte vi sjunga med de andra när psalmen 36 ur ”Ung Psalm” spelades upp på pianot, vilket gick bra. Det var lätt att hänga med och förstå samtidigt på grund av veckomässbladet. Vi gav tackbönen och därefter var det en ny psalm, vid namn utav offertoriepsalmen. Under denna psalm fanns det möjligheten att tända ett ljus samt skriva en liten bön på ett papper och fästa det på träkorset som stod vid altaret. Men eftersom det genast fyllde på med ungdomar som skulle konformera sig runt ljusen så bestämde vi oss för att avstå. Bortsett från oss så var det många ungdomar som satt i salen, men inte bara 12 åringar som skulle konfirmera sig utan även ungdomar i vår ålder. Det var även rätt mycket äldre kvinnor som var med under gudstjänsten samt några få medelålders män.

Lovsägelsen sades upp och sedan sjöng vi psalmen 709 om hur gud var helig och att han var något mycket mer än vad vi kunde förstå oss på. Därefter var det nattvardsbönen, efter det var det herrens bön och strax på var det brödsbrytelsen. Sen kom ”herrens frid” (Pax) då vi räckte varandra handen och önskade herrens frid, jag fick ett handslag av prästen samt de som satte nära mig. Sen var det en annan bön om ”O Guds lamm” och därefter var det måltiden. Vi alla ställde oss i en cirkel och väntade på att prästen och hans assistent som var en rätt ung tjej skulle komma till oss. Man kunde välja att inte ta emot brödet och vinet, men eftersom jag ville ha hela upplevelsen tackade jag ja till det. Vilket jag ångrade fem sekunder senare då plastskivan till bröd fastnade i gommen och smaken av vinet stannade kvar i min mun resten av kvällen. För att få slut på det hela så tog vi tackbönen, välsignelsen och en sista psalm där prästen satte sig ner vid oss och sjöng. Till slut spelades postludium och vi började bege oss mot kapprummet för att hämta våra saker.

Hela gudstjänsten tog 30 minuter vilket jag uppskattade då jag har varit på högmässor som tar över en timme och känns som de aldrig tar slut. Prästen var trevlig och en kollekt hände aldrig, men det är kanske bara under högmässor som det händer. Dock hade vi en tondöv man bakom oss som sjöng som han var ensam i duschen, då det var väldigt högt och rakt in i örat på oss. Jag störde mig lite på ungdomarna som satt där inne och lekte med mobiler eller fnittrade när prästen pratade om gud. Jag är inte kristen men om jag var skulle jag nog inte gilla när någon annan gör sig löjlig under den tid man ber till gud.

När vi kom ut pratade vi lite om det som hade hänt och sagts och alla var rätt eniga om att det var skönt att det var över. När jag var liten var jag kristen då jag bad till gud och gick i kyrkan ofta. Min pappa är kristen och har alltid varit envis om att alla barn ska döpas medan min mamma är ateist och tror inte på någon gud alls. Min ena bror har konfirmerat sig medan resten av oss inte har gjort det, mest för att jag då inte var kristen längre. Ju äldre jag blev och ju mer jag lärde mig i skolan så började jag tro på gud mindre och mindre. Idag är jag ateist och tror inte på något gudaväsen alls, jag lämnade önsketänkandet och sagoberättelserna kvar när jag växte upp. Man kan tro att jag kanske fick en tankeställare när jag satt med på denna gudstjänst men det fick jag inte. Jag kom bara ihåg hur långtråkigt och meningslöst det brukade vara att delta i gudstjänster. Jag behöver ingen religion för att veta vad som är rätt och fel och jag behöver inte hamna i en argumentation där jag förespråkar för min religion eftersom jag inte har en. Jag förespråkar inte om ateism, jag talar inte ut om att alla borde vara ateister, jag bara är en.

Jag bryr mig inte om man är kristen, muslim eller hinduer etc. man får vara det man vill vara. Om man vill tro på något som är större än sig själv och be till detta gudaväsen, så gör det! Dra bara inte in mig i det.

Ellenor Hamrelius SA11SA