Besöksrapport av Frida Nilsson, HU11

S:ta Ragnhilds kyrka - Högmässa

Söndagsmorgon den 29 september valde jag att besöka S:ta Ragnhilds kyrka som är belägen i centrala Södertälje. Anledningen till att jag valde just denna plats var för att jag var bekant med kyrkan sedan tidigare och visste att jag skulle kunna besöka den på ett smidigt sätt. Det är en gammal och ljusgul byggnad med röda tegeldetaljer och har stått där så länge som jag kan minnas. Utöver att jag har varit på en begravning där, har jag aldrig riktigt varit inne i den. Istället har jag enbart betraktat den vackra kyrkan från utsidan. När jag var yngre hade vi aldrig skolavslutningar i kyrkan, så jag har aldrig riktigt fått den "kyrka-vana" som många andra har. Men jag har alltid fascinerats av kristendomen och relationen mellan troende och Gud. Det är först nu i efterhand som jag verkligen har insett att den relationen innebär mer än vad jag först hade trott.

När jag kom in i kyrkan fick jag högmässans programblad och satte mig sedan ner på en av alla mörka träbänkar som var vända mot ett altare som stod längst fram i kyrkan. Framför altaret var en stor bild av Jesus avbildad. Så fort jag kom in i kyrkan kände jag av ett omedelbart lugn och en familjär atmosfär. Trots att ingen hade sagt något än kunde jag ändå märka av den respektfullhet som kyrkan hade. Precis framför mig satt två mycket äldre damer, men utöver det även ett par barnfamiljer och medelåldersmänniskor. Jag kunde inte undvika att undgå att jag var den enda i min ålder där.

Så småningom anlände två präster och deras två medarbetare. En kvinnlig präst började tala om förlåtelse och om hur Gud alltid förlåter våra synder. Efter det sjöngs det ett flertal psalmer, som var ett inslag genom hela högmässan. Det kändes som att vi ställde oss upp från bänkarna med psalmboken i högsta hugg nästan varannan minut. Men jag njöt av det, då jag anser att kollektiv sång är något som kan föra människor samman. Ett annat ständigt inslag var de böner som uttalades då och då. Det som förvånade mig var att en av bönerna lästes på arabiska. Det är en svensk protestantisk kyrka och jag antar att jag inte förväntade mig att även andra språk skulle användas. Men jag kan ändå förstå varför då Sverige är ett mångkulturellt samhälle med invånare med alla möjliga etniska bakgrunder och de vill nog få alla att känna sig välkomna och delaktiga.

En stor del av högmässan handlade om att man skulle sträva efter att bli som ett barn och då anamma sin naiva sida, men även sin lättsamhet. Det tyckte jag personligen var det bästa under hela besöket, då det var något som jag kände mig intresserad av och även något som jag kan identifiera mig med. Något som jag däremot inte deltog i, men som jag nästan hade velat göra, var kommunionen. Det innebar allt som har att göra med brödet och vinet som symboliserar olika delar av Jesus, med andra ord nattvarden. När prästen hade talat klart om detta gick majoriteten av de närvarande fram och fick sin "välsignelse från Jesus", med en dryck som skulle symbolisera vinet och en bit bröd. Jag kände mig dock inte riktigt manad att gå fram då det kändes som att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra när jag väl stod där framme. Men jag ångrar nu att jag inte gick fram och fick uppleva det. Även flera andra delar ingick, så som välsignelser och tackböner, men dessa hade inte lika stort intryck på mig personligen. Högmässan avslutades med att prästen sade några avslutningsord och sedan steg de två prästerna och de två andra medarbetarna ut från huvudlokalen.

Jag kände att det var väldigt enkelt att finna ett lugn och det kändes som att jag visade mycket respekt mot de högra makterna genom att delta i de olika delarna av högmässan, trots att jag inte är troende. Men jag kände ändå att besöket gav mig väldigt mycket och jag inser nu att det är så mycket som jag inte är medveten om. Det finns så många olika sätt att få förlåtelse, lugn och välsignelse och jag kan nu förstå varför så många är kristna.

En sak som jag däremot vill inflika är att högmässan kändes en aning för långa och utdragen.

Det var många saker som inte uppfattade inte riktigt fullt ut och majoriteten av alla andra besökarna hade nog varit där innan denna söndag. Jag kände att jag som nykomling i ett sammanhang som detta, inte riktigt hängde med i allt. En sak som jag märkte var att jag större delen av tiden inte hittade rätt sida i psalmboken. Om och när jag väl hittade rätt psalm, var den klarsjungen. Jag bestämde mig då för att bara försöka hänga med ändå och det gick trots allt förvånansvärt bra. Alla besökare hade något gemensamt och det var den del av dem som är tacksamma mot Gud och Jesus. Oavsett vilken bakgrund människorna må ha, var alla lika mycket värda inne i kyrkan och i Guds närvaro. Inne i kyrkan hade alla samma mål, de ville få förlåtelse och välsignelse. Det faktum att vissa förmodligen är mer troende än andra är inte väsentligt i det här sammanhanget. Det viktigaste är enligt mig samhörigheten man känner och att alla känns likvärdiga.

Kristendomen är den vanligaste religionen i Sverige och även den religion som jag känner mig mest kopplad till. Vad det beror på vet jag inte riktigt, men jag skulle gissa på att det har att göra med att jag på något sätt alltid har tyckt att kristendomen är den mest lättillgängliga religionen för mig personligen. Om jag ska vara helt ärlig så är jag en agnostiker och jag har inte riktigt kommit underfund med vad jag tror på. Jag skulle vilja påstå att jag är väldigt öppen för alla olika livsåskådningar och jag tycker egentligen inte att någon är mer fel än någon annan. Visst är det så att det finns bra och mindre bra delar med alla religioner, men i överlag så tycker jag trots det att kristendomen är en bra religion. Utifrån vad jag har upplevt av den så beundrar jag hur troende människor litar så blint på Gud och på att han kommer att förstå ens handlingar och förlåta en för i princip allt. När prästen nämnde att Gud förlåter oss för alla våra synder, kände jag mig mycket mer tillfreds med mig själv och började fundera över vad för olika synder som jag skulle kunna bli förlåten för. Trots att jag på rak arm inte kunde komma på några saker som jag har gjort som vill bli förlåten för, kände jag mig ändå bättre till mods efteråt. Som jag nämnde tidigare, så har jag nu insett att de delar som kristendomen består av är så många fler än vad jag först hade trott. Jag njöt av kyrkobesöket och kände att jag med största sannolikhet skulle kunna tänka mig att komma tillbaka till kyrkan för ännu ett besök. Att besöka S:ta Ragnhilds kyrka klockan 11 på en söndag var en sannerligen trevlig avslutning på helgen.