Heather Saxon HU12: Offerrit till shintoistiska gudar

Shintoismen, en av Japans två största religioner, är en polyteistisk religion och man kan välja vilka gudar man vill tillbe beroende på situation och preferenser. Under min vistelse i Japan fick jag tillfälle att bevittna flera olika ceremonier inom Shintoismen, bland annat när min värdfamilj från mitt förra besök i Japan tog mig till Kamakura, en stad fylld med både Buddhistiska och Shintoistiska tempel.

     Innan man går in i ett tempel måste man alltid först rena sig genom att skölja båda händerna och munnen med en skopa vatten. När vi gick in på tempelområdet fick jag se människor köa för att vad det verkade som gå fram till ett altare och ringa i en klocka. Jag fick förklarat för mig att det de gjorde var att offra till gudarna.

     Innan man presenterade sitt offer för gudarna skulle det renas. Jag leddes in i något som liknade en grotta där det rann en konstgjord bäck. Mina värdsystrar Saki och Kae tog glatt en liten korg från en hylla och fyllde den med pengar, både mynt och sedlar, som de fick från sina föräldrar. Förbryllat såg jag på när de tog en likadan skopa som vi renat oss själva med tidigare och öste vatten över pengarna. Pengarna var nu renade från ondska, och man kunde välja om man ville stoppa tillbaka dem i plånboken eller om man ville offra dem till gudarna. Eftersom kön till altaret var så lång valde Saki och Kae att fläkta sedlarna lite och lägga tillbaks dem, fortfarande blöta, i sina plånböcker. Jag hade aldrig sett något liknande och var väldigt förvirrad.

     Ifall man kände för det fanns det även flera olika lyckoamuletter att köpa.

     Vi stannade för att studera dem som valt att genomföra offerriten. Man klev först upp för trapporna till altaret för att sedan kasta sina renade pengar ner i hål i det. Sedan tog man tag i ett rep tjockare än en människas ben och skakade det så att en bjällra hördes. På så sätt får man gudarnas uppmärksamhet. Sedan förde man samman handflatorna och kunde antingen be eller bara visa sin respekt och vördnad.

     Snarare än en tung atmosfär fylld av respekt var människorna på platsen gladlynta och lekfulla, och barn sprang runt och lekte. Folk verkade ha en positiv syn på det nya året. Själv var jag mest road och förvirrad av denna lite besynnerliga utländska tradition.

     När vi sedan gick därifrån frågade min värdfamilj ivrigt efter udda, roliga svenska traditioner.

Eftersom min värdfamilj endast talar japanska kan jag ha missförstått delar av ceremonin.

Heather Saxton