Ebru Kulby, EK11JU Besöksrapport 3, Moské

Ebru Kulby, EK11JU

Besöksrapport 3,

Moské

Här känner jag mig hemma, jag får en inre fred, jag känner mig glad, lycklig, sorgfri, lättande och uppfyllande.  Jag känner hur hela kroppen börjar pirra till, hur hjärtat dunkar, hur blodet pumpas upp, hur tarmarna arbetat, hur magen låter, hur hjärnan arbetar samt hur ögonen blir fyllt med tårar.

Jag känner mig som en fågel, en fågel som flyger i luften eller som ett löv som faller från ett träd ner på marken, jag känner den sinnesfriden. Jag är nära dig, jag får svar på alla dessa frågor jag har i hjärnan. Jag får sån bra svar på frågorna att jag inte ens behöver ifrågasätta saker och ting. När jag är nära dig har livet en mening, all materiell ting har inget värde. Jag är där jag egentligen bör vara för evigt, jag där livets mening för en betydelse, jag är hemma, hemma i vårt hem. Där all fel får en förlåtelse, där all synd har en förklaring då jag vägleds till de rätta och där jag skyddas från de onda.

Jag vill börja med att jag inte har gått till Moské under den tiden man skulle skriva rapporterna. Jag valde istället att skriva om mina tidigare upplevelser, alltså under fastemånaden, den månaden alla muslimer bör fasta om det kan för att förstå hur de fattiga lider av hunger.

Moské är heligt för oss muslimer precis som jag beskrev i början av texten. Det är en helig plats, en kulturspridare och kärnan i ett socialt nätverk. Den samlar alltså alla muslimer tillsammans där man tillsammans med sina bröder och systrar ber samtidigt. Moskén är vår Gudstjänsts lokal, en plats för bön samt predikan. På arabiska heter Moské, Masjid och betyder att tillbedja och nedfalla. Detta är exakt det vi gör, tillbe, visa sin vördnad för Gud.

tillbaka till upplevelser…

Det var en fredag och det var första gången det ska ropas böneutrop i moskén i Fittja. Jag var där och väntade till att klockan skulle slå.

Efter 2 min…

”Allahuekber Allahuekber eseduenaillahi illallah” ve … fortsatte imamen att ropa. Förr i tiden ropade en böneutropare ifrån et av moskéns torn, minare, när det var dags för bönestunden. Men nu ha det ersatts med mikrofon. Den böneutroparen ropar ut är att; Gud är större, Gud är större, jag vittnar om att det inte finns någon Gud förutom Gud.

Varför jag tog upp detta var på grund av att jag blev så påverkad och så stolt att det rann glädje tårar från mina ögon. Det kändes rätt att man fick höra böneutrop här i Sverige.

Det ända som var tragiskt var att det bar protestanter som protesterade emot böneutropet. När imamen läste så höjde dem rösten och skrek – Nej, till böneutrop! Nej, till böneutrop!

Tydligen var det dels vissa Iranier som protesterade och sade att det inte ville höra böneutropet för att det blir påmind av kriget och förtrycket dem har upplevt i Iran innan det rymde därifrån hit. Men min fråga till dem är då; jag förstår att det är jobbigt att på påmind men fortfarande oavsett om det är ett böneutrop som görs från moské eller ett ring ljud som görs från kyrkan bör man respektera religionens tjänst. Att det ropas i Fittja en gång per vecka en fredag, där det inte ens hörs 20 meter ut bör inte ses mycket för folket som är muslimer. Om du blir påmind av de tragiska bör du inte befinna dig vid moskén då. Moskén ligger redan bakom ett lager, vilket ligger på ett fult ställe, det ligger ju i alla fall inte vid centrum såsom ortodoxa kyrkan gör osv. så att man blir påmind av förtryck pga. böneutrop tycker jag var ett dåligt argument.

Hur som helst tillbaka till moskén. Inne i Fittjas moské finns det en röd matta som är täkt över hela golvet. Innan man kommer in i moskén får man ta av sig skorna och precis vid ingången finns det ställen man brukar tvätta sig. Man bör tvätta sig innan man ska in i moské för man brukar be. Men en som skall besöka bör inte tvätta sig, men om den skall be bör den tvätta sig, så därför brukar man säga att man bör tvätta sig innan man går in i en moské. Första våningen är ingången där man tvättar sig 2 våningen är där imamen sitter och som leder bönen, och bredvid eller rättare sagt bakom imamen sitter männen. 3 våningen är för kvinnor, läktaren där kvinnor får sitta och be. Kvinnorna ser männen/imamen, men männen ser inte kvinnorna. När imamen säger till folket börjar alla ta sin position och gör sig färdiga inför bön. Alla ber tillsammans, och det blir en sådan atmosfär att man inte känner sina fötter på den rödmjukiga mattan. Imamen läser vissa suror sedan läser vi andra resten som han inte läser högt, och det fortsätter. Det intressanta är att när man har fastat i 22 timmar och äter mat som leder till att man blir slapp och trög spelar ingen roll för människorna, alla tog sin till moskén när klockan var 23.00 och bad flera gånger tillsammans med imamen och alla andra. Medan man bad så såg man även varandra som man inte hade sätt på länge.

Känslan efter…

Känslan efter fastan samt kombination med bönen i Moské var en känsla jag aldrig kommer byta ut mot. Den känslan är en känsla som man inte kan förklara med ord. Man känner verkligen hur hela kroppen förenas och man känner verkligen att man lever. Man får ett mål att sträva efter, man får helt enkelt en bekräftelse över vad meningen med livet egentligen var.